Såhär har mina senaste två timmar sett ut :



Rätt jävla underbara alltså! HMs spring season är äntligen här! Pratade lite med Maria som var lite besviken på utbudet, men jag skulle nog kunna placera ut 25-30 kryss i den jag! Ja, just det, för er som nte märker det så är det där den tjockaste gurkan någonsin! Hatten av för den som hittar en större. Skulle jag ha en välbesökt blogg jag tjänade pengar på så skulle jag starta en tävling om vem som hittade den tjockaste gurkan. Alternativt moroten. Det är spänning! ;)


Ni ska få någon bild ifrån juldagen också! När jag ändå är på gång så att säga! (:


Min kamera har tappat stinget, men det är iaf Johanna och jag! (:

När vi ändå var igång så ;)

Slänger in två bilder på mig själv till Anna också, hon måste ju bara beredd nästa gång hon ser mig... Det var ju ett tag sen nu! Det måste ha varit fruktansvärt för dig att inte ha fått se mig på så länge! Hoppas du inte bryter ihop när du kommer hem och jag inte är kvar... Love you! :)

Moi.


Superslappo, med pyjamas såklart.

Nu ska jag slappa till mig lite extra, slå mig ner i soffan med morotsstavar och Ranch-dipp, the one and only dip, och ta över TVn från min kusin. Vi är barnvakt över natten. Just nu är han fast i Dum (och ännu) Dummare, vilket jag också sjulle ha kunnat vara. Fast nja, jag ska klicka mig in på tv.nu och planera upp kvällen. Jag har en känsla av att det kan bli en kanonkväll (tack vare dippen)! :)

Hoppas att alla har haft en underbar jul! Det har jag! (: Fina klappar och många köttbullar. Det enda som saknades var samtalet med bästa. Det är väl bara att vänja sig antar jag. Hur mycket jag än hatar det.

Orkar inte skriva något, men jag kommer igen!

God jul och god fortsättning på er! (:

En dag, för någon dag sedan, hade Jennifer länkat en sida som nu är en av mina absoluta favoritsidor - felsms.com. Igår fick Jesseboy ligga och läsa sms efter sms högt i telefonen tills jag kände mig redo för att sova. Det känns så himla bra att det andra gör är så himla mycket pinsammare än det jag gjort i mina dagar. Jag bara ÄLSKAR den sidan, helt enkelt. Rekommenderar den starkt. Och jag utgår från att jag får läsa det där ifall ni skickat fel någon gång! :D

Mamma har lämnat mig ensam för Birsta, så här sitter jag och undrar vad fan jag ska hitta på?! Borde ju givetvis skriva lite på min bok, men allvarligt talat, orkar jag det? Hanna och Jossi kommer senare, så frågan är ju om det är någon idé... Nej, nu börjar jag. Jag SKA skriva. Har typ bara nio veckor på mig, och hittills har det ju gått åt helvete.

Just det! Jag har varit och gymmat med moran idag! Duktigt va? Jag beundrar alla er som gymmar regelbundet och faktiskt njuter av det. Fy fasiken alltså, jag kan inte komma på något tråkigare! Med dålig frukost i magen höll jag på att kola vippen också, som vanligt när jag käkat för lite. Det svartnar framför ögonen och jag kan inte ritkigt stå utan stöd. Efter en cola och ett äpple var jag dock på G igen. Fast roligare blev det inte. Det bästa med det var väl att jag nu kan skriva det här. Jag kan skriva att jag tagit upp kampen mot fettet. Så: jag har tagit upp kampen mot fettet! Stor eloge till mig.

Ställde mig på vågen här hemma imorse, och på den på badhuset, och antingen så har jag gått ner två kilo, eller också så har jag aldrig gått upp de där sista två. Jag hoppas nog att jag gått ner igen, för då kanske jag kan fortsätta neråt. Annars ska jag räkna bort två kilo från mormors våg i fortsättnignen. Det kanske jag iofs skulle ta och göra iaf, för mitt välbefinnande liksom!

Nej, nu blir det projektarbete!

Jag har fått en kommentar med en fråga som är väldigt svår att svara på... Den känns ändå så pass relevant att jag borde försöka, så jag gör det.

känner du någongång något hat eller skyller på han som körde?

-Att skjuta skuld är en sekundär försvarsmekanism, så jag tror att alla någon gång skyller på, i det här fallet, han som körde. Det är så att säga det "normala". För mig föll det sig naturligt att hata honom i början, men sen när jag fick höra vem han var så blev det svårare. Jag har vuxit upp väldigt nära honom och kan därför inte undgå att fatta hur det är för honom. Jag vet, hundraprocentigt, att han skulle ge allt för att få den där kvällen ogjord. Trots detta har han ändå gjort ett misstag, så stort att han faktiskt är åtalad för brott, som kostade min bästa vän livet. 

Det är han som bär ansvaret för det, han har gjort fel, och i och med konsekvenserna kommer jag personligen nog aldrig förlåta honom. Jag vill att han ska leva vidare och att han ska få den hjälp han behöver för att kunna leva ett bra liv, men jag kommer inte säga åt honom att "det är lugnt". Det är det inte. Natalie är död. Jag tror att det finns en mening med allt, och därför har jag insett att det var så här det skulle bli. Han skulle inte ha kunnat undvika det, inte Natalie heller. Även om jag inte förstår det, så vet jag att det fanns en mening med det. Folk överlever de värsta saker, som att kracsha in i bergväggar, varför skulle då Natalie ha dött av en traktor på en enormt bred landsväg? Det är något som bara inte händer. Därför måste jag tro att det inte fanns någon chans alls för att det här inte skulle ha hänt.

Ni kanske redan har insett att jag kör med dubbelmoral  den här frågan. Ett kort svar på frågan skulle vara JA, men jag vet att han har det tillräckligt jävligt utan att vara hatad av mig, och jag har det tillräckligt tungt utan att behöva hata honom. Det går upp och ner precis som måendet. Ibland måste jag få hata någon, och ibland måste jag få förbanna honom och hans möjlighet att få köpa lika många julklappar i år som förra året, men när jag inte måste det så försöker jag att låta bli.



Det blev ingen fotografering idag, men det ska bli fika och julklappskik, så nu ska jag hoppa in i duschen och klä på mig alla kläder jag har. Det är 19 grader kallt ute, och jag känner att jag vill behålla känseln i alla mina kroppsdelar. Därför tänker jag bli lite sen till bussen också. Fast jaja, inte senare än såhär! Hejsvejs!

Igår för tre månader sedan blev du tagen ifrån oss, hjärtat. Med tårar i ögonen och en klump i magen tänker jag på det. För tre månader och en dag sen pratade jag med dig. Då fick jag höra dig skratta och må allmänt bra. Det finns inte ord för att beskriva hur det känns att veta att jag aldrig får höra dig skratta igen. Jag får inte höra dig byta plats på delar av orden igen, som Allis och Denne(Alle och Dennis). Du kommer inte krama ihjäl mig mer, och du kommer inte bröla ut ditt sötsug inför mig mer. Jag kommer sakna allt du gjorde - i hela mitt liv.

Jag tänker på allt vi har bakom oss, allt vi alltid kommer ha. Jag tänker på minnen och på sånt vi sa. Jag har ett vykort hemma i lägenheten, som jag fick när du var i Mallorca (eller säger man på?), där du har skrivit att jag ska komma ihåg att du älskar mig, vad som än händer, och att vi klarar allt. När du skrev det visste du inte vilken betydelse det skulle komma att ha för mig en dag.

Jag kommer ihåg den där dagen du sa "jag har något jag måste berätta...", jag förstod egentligen direkt. "Ni ska väl inte förlova er?! Nej, det är för tidigt... Ska ni tatuera er? Inga namn, Natalie, det vet du!". Du avslöjade att ni funderade på att förlova er. Du berättade att ni skulle titta på ringar, eller hade ni redan gjort det? Nej, ni skulle till Uppsala dagen efter. I helgen förstod jag hur stort det här var. Inte för att du skulle ge honom din framtid och lova bort dig själv, som i och för sig också är jävligt stort, utan för att jag var den första du berättade det för. Så vitt jag vet, så var jag den första av två som du sa det till. Det är för mig en bekräftelse på att du verkligen litade på mig. Det bekräftar att du var lika bäst vän med mig som jag var med dig. Jag spricker av stolthet.

Jag funderar på att tatuera mig på underarmen. Inget namn såklart, men våra ord: För alltid. Jag har tänkt mycket på vad just vi hade speciellt, på vad det var bara vi sa. Jag har kommit fram till att det var just för alltid. Vi behövde inte säga mer än så. Bara för alltid. "Du är den enda jag litar på när du säger föralltid". För alltid är vårt, och vad kan passa bättre på min arm? Du vet att jag är en chicken shit, så jag ska vänta ett tag. Kanske ett år. Jag ska bestämma storlek, stil, det där lilla extra, och så vidare. Jag ska vänta tills det här inte är så nytt längre. Vare sig jag har det på armen eller inte, så vet du ju att det är för alltid.

Och, Natalie. Igår var det också ett år sedan... ja du vet väl. Ett år sedan den där kvällen i snön och på trappen. Jag gjorde som du sa, och... ja, du vet väl! ;D Antingen så fattar du ingenting, precis som jag, eller också så förstår du allting. Det visar sig, nu vet jag att det finns en mening med allt. En dag.

Jag älskar dig. För alltid. Du är och förblir min allra bästa vän. Saknaden är enorm, men jag vet att du är nära.



Jag har fått tillbaka halsbandet du fick av mig i julklapp för några år sedan. 
Allt jag önskar är att jag ska få dig tillbaka.



En julklapp jag fick för massa år sedan. Jag önskar att julen kunde vara densamma. För alltid.

Jaha. Här sitter jag, 3 meter bakom min pepparkaksbakande mamma. Det var meningen att jag också skulle baka, och jag har sett fram emot det länge, men när jag såg henne börja kavla ut degen på ett smörplåtspapper kom jag ihåg hur drygt det faktiskt är. Nej, jag sitter hellre här vid min (mammas) dator och luktar på de nyuttagna pepparkakorna.

Dagen kommer nog minnas som en skitdag. Inte för att det är något speciellt med det nu för tiden, men ändå. Började rätt okej med att jag, pappa och Marcus åkte och plockade upp kanotbåten och stoppade in den under bron. Sen guidade pappa mig till baksidan då jag för första gången backade med släpkärra. Gick lite åt båda hållen med massa stopp, men till slut stod kärran där den skulle och nästan rakt.

Efter det råkade jag nämna mina framtidsplaner (en eventuell början på socionomprogrammet eller på polishögskolan) och helvetet bröt lös. Som att jag inte hade förväntat mig det? Ni vet, socionomer är dumma i huvudet och behöver själva hjälp, och poliser blir de som inte ens kommer in i det millitära. Mitt tips till allmänheten är att inte göra bra ifrån sig på proven, läxförhören eller ens vara i skolan. Håll er borta från alla MVGn, annars blir ett jobb aldrig värdigt er. Jag har satsat för att ha möjligheten att välja. Nu kan jag snart välja allt utom läkare och mattelärare som kräver naturämnena. Big misstake! Nu finns det inget jobb bra nog för mig. Om jag så skulle bli stadsminister så skulle jag inte kommit långt nog.

Jag önskar att jag hade det svårt i skolan, så jag skulle kunna få bli det jag vill bli.

Nu har mamma bytt upp sig till lussebullarna. Känner att jag måste rycka in och se till att julens viktigaste blir bra. Kommentaren "åh, nu går brandvarnaren snart igång" följt av en tysk svordom fick mig att haja till. Rädda lussebullarna!

Life is so cruel without you here beside me.

Man når en gräns där man är för ledsen för att vara ledsen. Det gör så ont att man inte klarar av att känna. Man vill inte ge med sig och grina, för man vet att det är så fruktansvärt jobbigt. Jag grinar inte särskilt ofta längre. Första tre dagarna efter att min bästa vän dog grinade jag hela tiden. Det kändes som att huden under ögonen var borta till slut. Fast nu grinar jag bara ibland, när något blir alldeles för påtagligt, eller när jag för en stund förstår.

Jag har haft dåligt samvete över det här. Jag har frågat mig själv om jag verkligen är ledsen. För att bevisa att jag visst är trasig har jag stått framför spegeln och tvingat fram tårar. Jag vet egentligen att sorgen inte sitter i antalet tårar, men det är ju den bilden vi har av att vara ledsen. Jag har dock insett att jag har hela livet på mig att grina. Jag har förhoppningsvis flera år på mig att känna smärtan över att inte få leva med min bästa vän. Jag har insett att det inte spelar någon roll hur många tårar som droppar från kinden eller hur många gånger man sitter helt tyst i ett hörn eller hur många tankar man har över hur värdelöst ens liv är. Ingenting spelar någon roll längre. Jag tvekar inför varje andetag och jag saknar Natalie varje minut. Jag känner tomheten inom mig, även när jag skrattar. Jag behöver inte grina för att vara ledsen, det räcker med att leva.

Jag känner henne i mig, och jag vet att hon är nära, men ändå är saknaden oerhörd. Jag är rädd att hennes saknad är lika stor och att hon egentligen vill ha mig hos sig. Jag är rädd att hon inte har det så bra som vi vill tro. Jag är rädd att hon inte känner igen mig när jag kommer till henne. Jag är helt enkelt rädd.

Hon är det bästa som har hänt mig. Hon är den viktigaste personen i mitt liv och jag vet inte hur jag ska överleva den dagen jag verkligen förstår att hon är borta. Det är skönt att få glömma ibland, och för någon sekund få tro att man kan ringa. Det är skönt att ibland få tänka "åh, det här ska jag berätta för Natalie", även om besvikelsen och smärtan slår en som en proffsboxare efteråt. Jag har förlorat mitt allt, min givna. Jag har förlorat den människa jag inte skulle vara mig utan. "Inget dig utan mig". Jag kommer alltid, verkligen alltid, älska henne. Jag kommer sakna henne tills den dagen vi möts igen. Min bästa vän är en ängel, som nog alltid kommer vaka över mig.


Ni som läser det här och själva saknar Natalie behöver veta en sak. Nämnligen att när jag skriver om min Natalie så skriver jag om Natalie som min allra bästa vän, inte som dotter, som klasskamrat, som syster, vän, granne, flickvän, eller bekant. Jag skriver om min Natalie, för att det är henne jag saknar. Inte för att på något vis säga att hon var mest min eller att jag är den som lider mest. Jag och Natalie är bästa vänner sen 13 år, någon annan relation med henne kan jag inte uttala mig om. Jag saknar Natalie så att hjärtat blöder, och jag vet att det finns många som känner likadant.

Jag är övertygad om att hon finns kvar för oss alla, att hon skrattar åt oss och lider med oss. Vi har förlorat vår Natalie, men hon lever ändå kvar i oss. Jag tror inte att någon kommer glömma henne, och på samma sätt tror jag inte att hon kommer glömma någon. Hon lyssnar när vi pratar med henne och hon knuffar oss i ryggen när vi vill lägga oss ner. Vår ängel är himlens vackraste, och hon finns för oss.

Hittills den här veckan har jag haft fullt upp. Gått till skolan på morgonen, stuckit direkt tilljobbet efter det och sen kastat mig in i hallen för att spla innebandy. Idag skulle ha sett exakt likadant ut, om jag inte vaknat med snorande näsa, mensvärk och med en obeskrivlig trötthet hängande över mig, men nu gjorde jag det. Så, jag hoppade helt enkelt över skoldelen. Nu har jag helt rent samvete för det, det var tydligen brandövning första lektionen, hål andra och sista vet jag inte om vi skulle ha ha någon lärare på. Skönt!

Snart ska jag göra i ordning och pinna iväg till jobbet. Sitter just nu och preparerar mig med havregrynsgröt för att inte falla för all frestelser jag kommer stå inför idag. Ibland är det faktiskt psykiskt ansträngande att jobba på affär. Igår, till exempel, fick jag packa upp godis. Det låter kanske inte så farligt, men tänk er att packa upp låda efter låda med underbart godis med mens. För er som inte har mens kan jag ju berätta att det sötsug man upplever under den här veckan är sanslöst. Därför var det mer eller mindre en pina att packa upp varor igår. Jag kan ju dock stolt lägga till att jag lyckades stå emot mitt sug och faktiskt inte köpte någonting igår. Hur det går idag återstår att se!

Just det! Jag gjorde jul igår! :D Det gick inte riktigt som jag ville... Julstjärnan sakade en del, så den fick jag hänga upp i gardinstången, utan lampa.. Jag tappade en av småtomtarna så skidan gick av. Min lilla gran välte hela tiden också. Fast ja är nöjd iaf! Hängde halsband och rev sönder en plastblomma som jag stoppade in i min gröna växtboll. Det är den jag är mest solt över, så den ska ni få en bild på! Den är snyggre i verkligheten dock...


Min julboll!

En sak till. Det var 15 minus här imorse. Vad sa jag om vädret inför övningen? Det är helt enkelt inte roligt längre.