Veckan har varit tung med brandförlopp, nationella och ett prov på internationella fältinsatser, men den avslutades riktigt jävla skitbra med Johanna för några timmar sen. Jag begav mig till familjen Bergman runt kvart i 6 och när jag kom dit fick jag underbar potatisgratäng med fläskfilé och sås. Extremt gott! Sen kikade vi på bilder och jag fick massor med nya grymma låtar, som ska förgylla alla mina buss- och tågresor. Efter detta var det Idoldags, och gottadags. Fast det var sista gången innan jul nu. De där två kilona som jag gått upp sen olyckan är inte två kilo längre... snarare tre... Jävla skit. Aja, kvällens program bjöd iaf på en riktig nagelbitare när allas vår Erik hängde löst. Fast det ordnade upp sig, antagligen tack vare mina två iaf röster, och även om det var på bekostnad av Reza så är jag nöjd. Idol utan Erik är inte värt att titta på. När vi kunde slappna av igen tog vi oss en tur genom stan och kikade läget. Åkte bland annat förbi Bigass, fast vi fick vinka i efterskott.

Har haft en kanonkväll med Johanna, och jag ser fram emot imorgon. Vi ska hitta på något kul, fast först ska jag sova ut. Lääääängeeee. Jag snodde åt mig några efterlängtade bilder sen i somras också. Nu får ni helt enkelt scrolla (alternativt pila) igenom massa bilder eller hitta på något annat.



Johannaskrutt och jag (:



Maria, Anna, jag.



Mina flickor.


Jag bjuder på mig själv...


... och jag bjuder på Maria! ;)



Fast det gör ingenting, vi har kul ändå! ;D

Bajslinnéa har tydligen uppgraderats till Linnéa Bajsby. Ska jag vara ärlig så tycker jag att det är klockrent. En stor eloge till den som kläckte den första gången.

Det finns massor av saker jag skulle kunna säga, händelser jag skulle kunna yttra mig om, men det skulle inte hjälpa någon. Jag vet det jag vet och det räcker för mig.

De flesta som läser min blogg har förlorat samma Natalie som jag, och anledningen till att jag skrev ett inlägg om min syn på hela den här bajslinnéa-grejen var att jag tänkte att fler än jag antagligen behöver tänka på något annat ibland. Det var skönt att kunna fokusera på något så oviktigt som det här. Jag ser det som en kul grej och jag antar att ni gör detsamma. Det är helt enkelt inget problem för mig.

Jag vill be om ursäkt om någon känner sig uthängd, och speciellt till dig, M, som jag i stort sett nämnde med namn. Det räcker med en kommentar så tar jag bort både det första inlägget och det här.

Jag vet inte vilka alla ni är, och jag kan inte koppla era namn till ansikten, därför känns det lite konstigt att ni kan ha så mycket emot mig. Jag hoppas att jag inte har gjort någon något, på riktigt, någon gång. Det stör mig, men egentligen bryr jag mig inte. Min värld har kollapsat och ingenting kan göra det värre nu.

Jag har slickat backen ett tag nu. Jag har krypit på botten, men varje gång jag har varit beredd att lägga mig ner har du ryckt upp mig. Jag antar att du stått framför mig, skakat mig i axlarna och sagt "kamma till dig, för fan!", sen har du kanske sagt att vi klarar det tillsammans. Det skiljer ett liv mellan oss, en värld mellan oss eller absolut ingenting.

Jag har sett det som att en del av mig försvunnit. Jag har tänkt att halva jag är borta, men så är det nog inte. Halva jag har vingar. Halva jag har alla svar. Jag tror att du försöker visa mig det. Bland annat genom det plötsliga bebishåret i min panna. Jag vet, helt säkert, att jag inte hade något bebishår när du levde. Vi pratade om det, du var så less på ditt. En gång när vi stod i ditt badrum sa jag "men alla har ju sånt" och lyfte på min lugg, bara för att konstatera att det inte var sant. Fast nu, Natalie, har jag bebishår. Nu ser jag dig varje gång jag tittar i spegeln.

Kuratorn fick se en bild på dig också, och hon sa att vi var lik varandra. Hon kunde inte sätta fingret på det, men hon sa att det inte riktigt var utseendemässigt, utan snarare något i blicken. Kanske såg hon dig genom mig. Kanske ser hon delen i mig som kan flyga.

Jag började med projektarbetet igår. Jag började skriva boken med historian om oss. Jag skrev om saften och mariekexen och om den dagen Kå jagade oss. Jag ska skriva om hunden, om knutte, om snöklumparna, om midsommaren med rune på taket och om vårt sista samtal. Jag kommer inte få med alla minnen, alla stunder, men jag ska ta med många. Väldigt många. Fast vissa detaljer har jag glömt. Vissa ord och vissa stunder har jag glömt. Jag har glömt, Natalie. Vissa minnen har du tagit med dig. Du får påminna mig när jag kommer till dig. För det gör jag, en dag, men inte än. Håll mig uppe ett tag till, knuffa mig i ryggen när jag stannar upp och kamma till mig när jag själv inte klarar av det. Låt mig inte ge upp. Låt mig inte lägga mig ner, då kanske jag inte reser mig igen. Hjälp mig stå.

Du gav mig så mycket mer än jag någonsin hade kunnat önska mig. Du är över alla andra, och din plats i mig kan ingen ta. Du kommer alltid vara min bästa vän. Alltid. Jag är så stolt över dig. Jag önskar att jag kunde vara lite mer som du. Du är himlen för mig.



Natalies Linnéa. En dag står jag stark igen, med en ängel i ryggen.

Rubriken, ja. Det finns ett gäng tjejer här i trakten som inte är några särskilda fans av mig. Det började i julas när jag råkade falla för, och bli tillsammans med, en kille som tydligen en av dom här tjejerna var lite smått överintresserad av. Ni vet, på den nivån där man är så sjukt kär fastän att man inte sagt så mycket mer än hej till personen i fråga. Jag har själv haft några såna crusher, fast det var för några år sedan. Där började det iaf. Sen lyckades en i det här gänget bli tillsammans med en kille som gillat mig en gång i tiden. Enligt vad jag har hört bör hon ha legat vaken på nätterna på grund av rädslan för vad jag med min enorma makt över honom skulle kunna förstöra mellan dom. Stackarn.

Antagligen spyr dom över hur ful jag är, hur tjock jag är, vilka äckliga skor jag har och hur fruktansvärt elak jag är mot folk. Antagligen har jag kränkt dessa människor något oerhört bara genom min existens. Det är nog därför jag går under namnet Bajslinnéa i deras kretsar.

För inte kan det väl vara så att jag kallas Bajslinnéa för att jag blev kär i någon som blev kär i mig, eller för att jag har ett förflutet med en jävligt bra kille? Det skulle väl verka omoget? Eller kanske patetiskt? Jag vet inte om jag ska känna mig hedrad för att vara en Bajslinnéa för bland annat en bajamaja? Jag måste ju verkligen ha något speciellt för att få så mycket uppmärksamhet. Jag kanske borde tacka?

Jag kanske har startat något nu, klivit på en uppsvälld tå, men var det något jag sket i så var det väl det. Eller hur?

Have you ever loved someone so much 
You'd give an arm for? 
Not the expression 
No, literally give an arm for

If it's all I ever do
I would give my heart to you
And I will do it faithfully until the end of time
When they carve my name in stone
At least I know they'll know
That in this life I've made mistakes
But I did one thing right
Cause I will spend forever loving you
If it's all I ever do, my love

Här sitter jag med Stina, som är sjukt snygg idag! :D Denna lilla pruttfis som gled in i mitt liv som på ett bananskal. Jag vet inte riktigt när det började, men på något sätt fick vi upp ögonen för att vi är ganska lika vi två. Stina har mycket större rumpa än jag, men annars är vi som sagt ganska lika.

Sen den helgen jag följde med Stina till Sveg har hon kommit mig väldigt nära. Vi vaknade upp i helvetet tillsammans, och antagligen är det därför vi förstår varandra. Vi vet att tunga dagar finns och vi vet hur tunga dom dagarna kan vara. Hon har hjälpt mig genom många såna dagar, även om hon inte har vetat om det varje gång. Hon behöver nämnligen inte sitta bredvid mig i soffan eller prata med mig i telefon för att hon ska hjälpa, ibland räcker det med att jag vet att hon skulle förstå om jag gav henne chansen. En riktig stjärna.

Idag är det två dagar sen jag började skriva det här, och hur mycket har jag åstadkommit? Typ inte ett skit. Det är svårt att skriva om andra tycker jag. Iaf så såg jag att det låg snö på backen när jag vaknade imorse. Vilken besvikelse! Så fort jag såg det tänkte jag på Stina, som jag förstod skulle knalla runt med ett flin på läpparna hela dagen. Jag förstår inte hur en människa kan älska vintern som hon. Det är kallt, slaskigt och bara allmänt förjävligt, men Stina, hon gillar tydligen sånt! ;)

Fastän att vi inte har en massa år bakom oss, och fastän att vi egentligen inte vet så mycket om varandra, så älskar jag den här tjejen. Hon är stark, rolig, snäll, go, och rätt jävla underbar. Jag ser fram emot att få spö av henne uppe på rinken i vinter. Jag ser fram emot alla filmkvällar och björnbitendagar som jag har bestämt att vi ska ha. Jag ser faktiskt framåt, och jag gillar att se Stina där.

... och jag vet att hon egentligen menar att hon diggar mig när hon säger att jag luktar prutt, och får alla andra att faktiskt tro att jag är äcklig. I can see right trough you! ;) 

Du är bra för mig (: