Just move along.
Konstigt det där, att man skäms för andra. Jag vet ju att jag personligen skäms mer än behövligt när jag gör bort mig. Jag behöver verkligen ingen som skäms med mig. Varje människa borde ju få skämmas för sig själv, ändå är det ibland svårt att inte känna en liten ångestklump i magen. Så kände jag ikväll. Hoppas den stackars saten inte minns kvällen.
Med det sagt ska jag bege mig till pyjamasen och sen vidare till sängen. God natt!
Nu är det klippt igen (...Snickerboa hopp fallera)
Fan, såg nyss mitt inlägg som började med Natalie, och trodde att hon kommenterat. Det är tomt överallt.
We'll stay forever this way. You are safe in my heart, and my heart will go on and on. 
Så, det här är dagen. Nyklippt. (samma bild som på bdb, ja jag vet)
Är man någonsin så ful som man är i frisörstolen? Tveksamt alltså. Varenda skavank lyser. Varenda hårstrå hamnar dessutom i ögonen. Så fort händerna inte är fria passar hårtesarna på. Eller är det kanske så att man i vanliga fall är där och petar hela tiden? Det spelar absolut ingen roll. Reste mig ur den där förfulande stolen nöjdare än vanligt faktiskt. Klippte mig på Attityd (härnösandsborna suckar) och var därför beredd på det värsta. Så jag pressade upp en bild, av min lugg då jag sist var nöjd med den, under näsan på min frisör och pekade och drog i min "lugg" för att göra mig förstådd. Det blev inte som på bilden, men mycket bättre än skräcksenariot jag ritat upp i mitt huvud. Jag har dessutom mycket kortare hår nu. Inte så extremt konstigt kanske, men vad fan! Jag menar att det verkligen är kortare. Det dom visar i förfulande spegeln är mycket längre i verklighten tror jag. Nu är det inte riktigt en page, men ibland känns det faktiskt som så. Det är kort, fastän att det egentligen är långt. Det är för långt för att vara kort, men kortare än långt. Brudar fattar.
Nu har jag bjussat på ett helt inlägg om mitt hår, läs och njut eller kryssa och gå vidare. As you please. Det som går i mitt huvud just nu är inte passande för en allmän blogg. Anna har nog en aning... men annars så förblir mina tankar i mitt huvud den här gången. Där dom kanske passar bäst, vad vet jag? Kanske satte jag huvudet på spiken där.
Tears stream down your face, when you lose something you cannot replace.
And you will try to fix me.
Natalie, min ängel.
Har gått igenom hela din blogg nu, på jakt efter bilder. Bilder på dig som jag kan ha överallt. Bredvid sängen, på väggen, i albumet och på anslagstavlan. Du är så himla fin. Världens finaste.
Läste lite här och där, om dom där första solningsdagarna i maj, då vi blev lite väl toastade. När du fick din fördelsedagspresent och när du kramade mig hårt när vi sågs. När tårarna kom. Jag läste något frågetjafs där frågan "antal människor du är beredd att dö för" stod med. Du hade svarat två, plus mamma och pappa. Jag vet att jag var medräknad där. Jag skulle ha svarat ungefär likadant, för 6 veckor sedan.
Ja, det har gått exakt 6 veckor nu. 6 veckor sedan världens bästaste blev tagen ifrån oss. Jag saknar dig så sjukt. Det gör ont i mig. Jag vet att du springer runt bland oss, och försöker torka tårarna på kinderna. Jag vet att du var lycklig, att du är lycklig nu, men ändå är jag rädd. Du hade så mycket kvar att göra. Så många kramar att ge och så många skratt att bränna av. Var du verkligen färdig här?
Hur ska jag klara mig igenom livet utan dig? Hur ska jag hantera alla krissituationer? Vem ska jag ringa? Hur ska jag orka, Natalie?
Jag älskar dig över alla gränser. Jag skulle ha varit beredd att ge mitt liv för dig. Föralltid är vårt. 
Det spelar ingen roll hur många dagar som går, dagarna blir ändå aldrig detsamma.Livet utan dig är hårt. Livet utan dig är svårt.
Saknaden är total, och det är den tills den dagen jag kommer till dig.
Back home
Okej, nu kryddade jag väl lite extra kanske, men vad fan. Jag har ju en del dagar att ta igen! :) Funderar på om jag ska börja med en neutralt inlägg eller om jag ska börja med Annas inlägg, och isf, hur elaka bilder jag vågar lägga ut. Jag menar, jag vet ju att hon har ett lager osmickrande bilder på mig med... Får se hur jag lägger upp det helt enkelt.
Tvingade nyss i mig en vanilj/apelsin bulle. Och ja, jag tvingade faktiskt i mig den. Nåt tjafs mamma har hittat på eftersom att jag ratar hennes vanliga bullar direkt. Gulligt, men tyvärr misslyckat. Dom är grymma och underbara så länge man inte stöter på apelsindelen, men när man väl nått dit är det kört. Man stöter då och då på någon bit apelsin, som är som dom i marmelad... Vet inte om det helt enkelt är vaniljkräm med marmelad i. Känner att det inte är någon idé att fråga. Kanske kan köpa hem nå kex imorgon. Eller kanske eventuellt försöka smala in på sånt här nu då. Vad var det jag skrev här om dagen om att komma hem? Fan, enligt mormors våg har jag tagit tillbaka Nataliekilona, men jag tvekar ju på att den jäveln visar rätt. Startade nästan ett bråk med mormor om det imorse. "Dom här gamla vågarna visar väldigt rätt, det har jag märkt varje gång jag gått till läkaren.... " Jaha? Vart tog det här med att förlora för barnbarnens skull vägen? Om jag mår bättre av att tro att vågen visar 2 kilo fel så kan jag väl för jisse namn få tro det? Men nejdå, där kom nya-livs-starten som ett brev på posten.
Oj, ooops. Just det. Hehe.. Hej mamma! Äh, skitsamma. Mina bulltankar kommer nog ändå komma fram till slut så. Bara att bita i det sura äpplet, eller i den slajmiga apelsinbiten... so to speak.
Älvkarleby är inte detsamma utan min älskade Natalie, men toppar nog ändå listan "places on earth". Har umgåtts med mormor, Anton, Marie och delar av släkten. Träffade även Sevgi och Martina hos Marie en kväll. Det var skönt att kunna skratta och prata om minnen med andra som kände henne. Här uppe är det bara jag som vet liksom, i Älvkarleby har alla lite koll på fjunis. Febern, och sjukan över huvud taget, har pendlat upp och ner och bidragit till att jag gluttat på en hel del film. Hur man blir av med en kille på 10 dagar, Robin Hood, Tillsammans är mindre ensam och Hur man blir av med en kille på 10 dagar igen. Sen har jag ju dragit en del såna som gått på tv också. Det har varit skönt, även om det känns lite bortkastat. Kanske är det så resorna till Ä-by kommer kännas i fortsättningen. It will never be the same.
Var tvungen att vända och springa ifrån traktorn idag. Inte en traktor, utan traktorn. Det är svårt. Det är tungt. Jag vet inte om det är meningen att jag en dag ska kunna vinka och le. Det blir aldrig lugnt, det blir aldrig okej. Varför skulle jag ge sken av det? Jag accepterar, det gör det aldrig bra.
Älskade Älvkarleby.
God damn it. I think I fell.
Hemma igen.
On my way home.
Snart kommer vi till den fruktade plats där radio guld börjar fungera. Man håller andan och hoppas att pappa inte ska tänka på det. Mardrömmen när man sitter bak stavas "det bästa från 50- 60- 70- och 80-talet". En annan dryg grej är våran gps a la high-tech. Pappa har kommit på att man kan koppla den till telefonen och det till bekostnad av radion. Ett affärssamtal, en feluppringning och nu ett samtal med en vän. Alltså en annan gubbe med affärsproblem. Intressant? -Njae.. Inte riktigt. Hellre lyssnar jag fan på bwo.
Känner att det är väldigt tomt på saker att skriva. Skulle kunna göra ett utlägg om hur jag mår och hur jag tänker, men nej. Det finns inte fler ord nu än tidigare, tyvärr. Skiter i det här och tar mig en lur tror jag. Mitt tidsfördriv är ert tidsfördriv.
A drop in the ocean.
Idag har jag tittat på film, varit ute och gått, tittat på film och sovit. Ja, dagen har varit värdelös. Jag har tröstätit därefter och därför tror jag att jag ska rulla ut i köket och ta en bit äppelkaka snart. Ska åka hem imorgon, och då är det slut på det här ätandet. Fast donken på vägen hem räknas ju givetvis inte som hemma. När jag kommer hem till datorn ska jag bjuda på ett inlägg med bilder och kursiv text. Something to look forward to.
Nu tittar jag på en film där ett par blir lämnade mitt på havet efter en dykartur. Det cirkulerar hajar runt dom, och mannen blev nyss biten i benet. Det som förvånar mig, och som gör den här filmen speciell för mig, är inte handlingen eller det faktum att den är verklighetsbaserad, utan att jag kan tänka "fy fan vilket öde". Idag kan jag tänka att något är värre, eller iaf lika hemskt som den situation vi befinner oss i. Killen dog och tjejen tog livet av sig. Strax innan hann man se att dom som höll i utflykten och hotellchefen märkte att paret var borta. Scenen innan hon tog av sig flytvästen och gick under ytan visade hur en helikopter och ett flygplan startade. Hon hade kunnat överlevt.
Nu ska jag rulla ut i köket och ta tag i den där äppelkakan.
Måndagskväll.
Fick ett sms från halebop där det stod att jag har gratis internetuppkoppling i en vecka, det tackar vi för! Idag har jag kollat in Natalies gravplats, umgåtts med marie och dragit top gun med bästaste Anton. Det har varit en bra dag, om man bortser från den stund då jag bara var arg och ledsen. Så måste det få vara ibland. Underbara anton drog på min mage en massa också, så nu borde jag bli frisk snart. Kanske inte har berättat det för er, men dom flesta har väl räknat ut att jag för närvarande är sjuk efter att ha läst förra meningen. Fast vem vet, vissa är inte så brighta, så till er säger jag: jag är sjuk. Då har vi ordnat upp det. Nu kan jag berätta att jag är trött som få och att till och med tankarna är röriga.. Därför har jag full förståelse ifall ni inte hänger med.
Nu ska jag krypa till kojs. Eller jag är redan på plats, men jag ska låta mig somna. Antar att jag kommer drömma mardrömmar om krypande djup och insekter. En fluga smäller runt här i taket, och för en stund sen hörde jag något som måste ha varit en mus bakom plasten på väggen. Tänker på ett ordspråk, något i stil med: den som inte tror att en människa kan förändra något har inte försökt sova i samma rum som en mygga. Okej, sådär var det ju inte, men ni fattar budskapet. Eller gör ni det? Jag kommer ihåg att jag och marie fick förklara det flera gånger för Natalie. Pärlan. Våran småpuckade lilla skit. Nu ska jag sova. God natt på er, hoppas ni drömmer gulligare drömmar än jag. -skrev jag igår...
Save tonight, tomorrow I'll be gone.
Fast, det är ju inte bara skit med allt. Idag fyller ju faktiskt Anna 18 år! :D äntligen kan alla mina brudar hänga med mig på Gennys partygolv! I helgen blir det röj kan jag lova. Fredag-lördag. Just pump it. Fan så kul vi ska ha!:) ska slänga in ett inlägg om annapann med bilder och allting när jag kommer hem igen. Tills dess får det räcka med ett enormt GRATTIS!:D
Det finns en mening med allt, det lärde min bästa vän mig. Så keep on walking, säger jag, beacause you're not here to rescue me.
dagen
Då jag har suttit vid datorn hela dagen och tragglat med dom sekulära livsåskådningarna så har jag hört varenda störning i högtalarna. Varje gång har jag satt hjärtat i halsen, och varje gång har jag tappat ner det i foten efteråt. Var det något du sket i, så var det att skicka ett sms till mig.
När jag kom på mig själv med att önska att idag var för en vecka sen (då eddie för övrigt briljerade totalt) så insåg jag att jag sitter i skiten. Jag har tydligen lyckats, eller du, det beror på hur man ser det. Just nu är jag dock inte så säker på att jag gillar det. Det gör mig löjlig och paranoid.
Imorgon bär det av till ä-by. Det kommer vara tomt och tungt och tråkigt och tamefanförjävligt, men jag vet att jag behöver det. Kanske får jag insperation till att sätta in en rejäl spurt i mitt projektarbete.
Nataliebrist.
"igår hade jag många mysiga timmar med linnéa - och det låter inte lika naughty som man kan tro! vi cyklade till ställen vi alltid var på när vi var liten, och till sist cyklade vi till skolan och satte oss på gungorna, åt godis och pratade om allt mellan himmel och jord. mys! är det någon jag saknar så är det henne. och martina, såklart."
Det gör ont någonstans djupt inne i mig när jag tänker på hur många fler gånger vi egentligen hade kunnat setts. Hade jag vetat det jag vet idag hade jag spenderat varenda dag med henne. Väckt henne genom att titta på henne och sen skrattat med henne dygnet runt. Inte för att det hade räckt för att jag skulle kunna leva på det resten av mitt liv, men det hade iaf varit något.
När jag tänker på det så kommer jag ihåg att jag hade en klump i magen den dagen. När vi cyklade åt varsitt håll någonstans. Antagligen tog vi varsitt håll vid handelsträdgården, eller så följde jag henne till mossvägen för att få så mycket tid som möjligt med henne. Jag vet att hon var lite stressad för att hon skulle träffa Erik då. Jag kommer inte ihåg vart vi var, men på någon av Älvkarlebys vägar kramade vi ihjäl varandra för sista gången. Utan att någon av oss förstod det då.
Efter den dagen har jag massor med minnen från att vi pratat i telefonen. När jag fjällvandrade, när hon la ut kläder för att sälja dom på sin blogg, när hon väntade på att Erik skulle komma hem igen efter fotbollsträningen, när hon var på väg till jobbet, innan henens personalfest också det där sista samtalet när jag hade en dålig dag. Det där samtalet som jag kommer att minnas som världens bästa, från den värsta dagen i mitt liv. Eller den värsta dagen är kanske torsdagen, när jag fick veta. Jag vet inte. Fast förlusten är värre än sorgen.
Idag, en månad och sju dagar senare, önskar jag att jag visste vem hon tyckte var bäst i idol. idag önskar jag att hon kunde komma fram till mig, krama ihjäl mig, och berätta allt hon vet. Idag önskar jag att hon kunde komma tillbaka och skratta med mig. Idag skulle jag vilja berätta att jag älskar henne och att hon är det bästa i mig. Jag önskade samma sak igår. Jag kommer önska samma sak imorgon.
Föralltid är vårt.
piiiiip
Idag är dagen då mitt religionsarbete ska vara inmailat (och gjort), så dom flesta kan ju räkna ut vad jag ska syssla med. Pappa ska köpa godis om någon timme, och då förväntar jag mig att få lite fart på det här! :)
Jävla högtalare!
Värt att nämnas är att jag vaknade av att brandvarnaren i mitt rum hade slut på batteri. Inte ett sånt uppvaknande man tänker på när man tänker "höstlov". Jag som hade tvingat pappa att lova att han inte skulle väcka mig. Skulle inte förvåna mig om det var han som hade fifflat med brandvarnaren...
Nej, religion var det va?
God morgon, folket!
mysdag rakt igenom.
Nu ska jag köra på en klassiker... Jag har en "kompis" som varken vill äta eller gå på toa hos killar. Idag höll hon sig så att det skvaplade i magen. Som tjej står man ofta inför valet "pest eller kolera?", och väljer båda. Min väninna kämpade så magen blev uppsvälld och öm, och sen låg hon och panikade över att handen på magen skulle uppfatta henne som större än originalet, så att säga. Slutade med att tanken "äh, tar han mig svullen så tar han mig verkligen" uppenbarade sig i huvudet. Inte vet jag om det var blåsan som pressade ihop hjärnan eller om hon helt enkelt bara lider av att vara tjej. Varför ska tjejer vara så himla tjejiga? Fjompiga fjantar som är för löjliga för sitt eget bästa.
Här sitter jag med en fet religionsuppgift bredvid mig och skriver om mig själv i tredje person. Vad jag lever för liv? Ja, inte vet jag. Ett liv som rymmer väldigt dålig musik på datorn och idétorka gällande sekulära livsåskådningar, skulle jag tippa på.
Nu ska jag bjuda på någon bild innan jag hämtar ett glas underbar avslagen cola och tar tag i andra människors livsåskådningar. En sak till innan jag lämnar er bara; Jag har höstlov nu! ;D
Jag vet att jag lever.
ooooops, ja.
Jag insåg precis att bilderna från gårdagens halloweenfest ligger på skrivbordet på någon av datorerna här inne. oops. Ska lägga in dom här nästa gång jag har tillgång till Internet. Och nästa gång jag är här ska jag ta mig in på den dator där bilderna ligger och radera ut skiten. Att man alltid lyckas. High-tech.
How can I explain?
Loggade in på din blogg nyss, hjärtat. Jag gör det då och då, så att det inte ska försvinna. Kollar allt och ingenting. Det är tomt utan dig. Jag saknar dom där dagarna när man gick in på bloggen och fick läsa ett nytt inlägg. Om något eller ingenting. Om naglar eller och mensvärk. Om fjortisar eller om världens orättvisor. Om en helt vanlig dag eller om hemköpssallad. Jag saknar det. Jag saknar allt. Jag saknar dig.
Jag tror att jag har migrän. Du hade ju det, och nu förstår jag hur illa det är. Nu förstår jag varför du låg däckad med det där stiftet som luktade så starkt bredvid dig. Nu förstår jag. Nu vet jag hur det känns. Fast jag mår inte illa, men igår såg jag väldigt dåligt. Jag trodde nästan att jag skulle bli blind. det blev jag ju såklart inte, men du vet ju hur löjlig jag är. Hur många gånger har jag ringt och trott att jag haft någon dödlig sjukdom? Haha, du suckade åt mig, men även om du tyckte att jag var världens löjligaste så sa du till slut: "ja, nu tror jag ju inte att du har cancer, men om du nu mot all förmodan skulle ha det så får vi väl ta tag i det dårå. Isf så klarar vi det". Känslan av att veta att du stod med mig, no matter what, tog bort paniken. Jag kände mig stark och visste att vad som än händer så klarar jag det. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom alla framtida kriser utan dig. Står du med mig nu med? Skrattade du åt mig i natt när jag trodde att jag fått en propp som gått på andningscentret? Suckade du och sa att du trodde att det var lugnt? Sa du att vad som än hände skulle vi klara det tillsammans? Sa du att vi skulle klara det?
Nu ska jag snart gå till kuratorn. Kommer bli fruktansvärt smärtsamt att grina. Inte bara för smärtan som inte går att ta på, utan för känslan av att ha en bomb innanför pannbenet.
Föralltid är vårt, och jag kommer aldrig sluta älska dig.
Du är min himmel, och när jag dör kommer jag till dig.
Everything I do.
För att min blogg varit så bildlös på sistonde.
För att det fortfarande finns fina dagar.
för en stund satt jag bredvid mig själv.
På väg hem från Torpshammar i fredags såg jag mig själv som 40-60-åring. Jag satt där och halvsov med min svarta handväska bredvid mig, min gråa ullkappa över magen och drog febrilt mitt guldsandré-färgade (ej röda)hår ur ansiktet. Då stannade bussen i stöde och en kvinna klev på och satte sig framför mig. Till min förvåning hade hon nästan exakt samma hårfärg som jag. Hon hade dessutom en svart handväska utanpå sin gråa ullkappa. På det hade hon lika långt hår som jag, och hade samma nagellack som jag. Hur stora är oddsen? Inte alls särskilt stora skulle jag vilja säga.
När vi ändå är inne på ämnet utseende, så ska jag passa på att klaga över att jag är tjej. Inte bara för att vi får ha mens en gång i månaden och är den som får vara gravid i nio månader för att sen påbörja en evig kamp mot den platta magen. Nej, nu syftar jag på dom tusen tankar och frågor som går runt i vårat huvud varje gång vi ska göra något. Hur många grabbar tänker på vad deras skor uttrycker? Hur många gånger funderar en kille på om han ser sur ut när han kör bil? Hur många pojkar ställer sig frågan: "får jag dubbelhaka när jag ligger såhär?"Nej, vi brudar skulle må fan så mycket bättre om huvudet var separerat från kroppen. Jag haden typ två tusen såna här tankar i fredags, men vet ni? -Jag hade inte behövt ha det. Jag märkte det efter utröstningen på idol, då jag var lika omhållen fastän att jag låg med min kind pressad mot armen. Jag fick säkert ett sånt här nyvaken-streck från ögat till mungipan (som jag alltid får när jag har legat på ansiktet), men det spelade inte så stor roll. Tänk vad mycket jag hade vunnit på att skita i att fundera över ifall jag skulle göra bort mig eller inte.
Idag skulle bli dagen då jag spelade min första innebandymatch. Det blev det kanske också, om 15 sekunder räknas? För många , spelare, powerplay och nya femmor blev det som knockade ner min premiärmatch. Har inte känt mig så bortglömd eller värdelös på länge. Fick dock en fet ursäkt som slutade med tårar efter matchen så,. men jag är väl inte jättesugen på att åka till ånge vid 3 på en lördag, tigga till mig en sovplats för att sen spela några sekunder på söndagen i framtiden kanske.. Nu hade det varit perfekt att ha hackepricken kvar, men den är nu såld.
Efter tårarna efter matchen gick det bara utför, från att ha handlat om en innebandymatch gick jag över till den oerhörda smärtan över att ha förlorat min bästa vän. Jag grinade i några timmar sen. Det gör så jävla ont. Saknaden är så total, så extrem, att den är näst intill omöjlig att hantera. Inga ord tröstar och inga kramar tar bort smärtan man känner. När ens bästa kompis dödsannons ligger på ens sängbord är det inte lätt att leva. Det finns inget uttryck som förklarar det som inte kan hända. Idag hade jag några timmar då jag tvivlade på en framtid. Några timmar då jag inte kunde tänka mig att mitt liv kan bli lyckligt. Just nu tror jag dock att jag kan fortsätta leva, och att jag kan njuta av det en dag. Nu tänker jag på dom där små tecknen jag fått, som visar att min bästa vän fortfarande finns med mig.
I fredags, till exempel, skulle jag lyssna på musik innan jag satte mig på bussen. Smällde in westlife och la en tanke om att Natalie nog suckade när hon såg mitt val. Det här är en köpt skiva som jag tycker är fruktansvärt skön. Jag väntade medan dvdn laddade men sen hände ingenting. Jag provade tre gånger innan jag gav upp. Plockade åt mig en bränd skiva med låtar jag fått av Natalie. En grym skiva, enligt både mig och Natalie. Den gick igång felfritt. Såklart. Igår köpte jag hem julmust, så Natalie skulle få njuta lite. Jag tog ett glas och la in flaskan i kylen. Började göra kantarellmackor, som Min käre vän aldrig skulle ha stoppat i sig, och bestämde mig för att dra i mig ett glas julmust till. När jag öppnade flaskan den här gången stod en pelare av skum rakt upp och splashade ner hela bänken. "Men Nat-a-liiiie"! Hade hon stått bredvid mig hade vi fått ett rejält Linnéa-Natalie-skratt, och kanske gjorde hon det.
Det är fortfarande ofattbart, och det kan fortfarande inte ha hänt, men nu börjar det göra ont. Riktigt ont. Jag skulle vilja berätta varenda detalj från fredagen, och delge varje ord från i natt, och jag skulle vilja ha ett råd. Jag skulle vilja höra Natalie säga det jag egentligen vet att hon skulle ha sagt. "Äh, kör på"! Ändå tror jag att hon skulle tveka till x1, och jag hatar att jag bara kan gissa mig till vad hon skulle ha sagt. Jag hatar att jag aldrig mer säkert kan veta.
Fan, Natalie. Jag vill ha dig tillbaka.
extremt ointressant.
Veckan har varit, ja, något. Har varit rätt fullt upp. Träning, skola, profil, jobb osv. Äh, jag har tänkt på det här blogginlägget, men nu kommer inte ett enda ord upp i huvudet. Jag vet inte om jag har något jag vill säga.
En av hundarna har dykt upp, alldeles för nära mig. Samtidigt har benet börjat visa sig framför nosen på mig. Finns inte mer att säga om det.
Jobbet knallar på fint, lär mig mer för varje sjukdom. Igår visade det sig att jag har fått koll på hur man låter folk ta ut pengar. Jag börjar hitta streckkoderna, och ibland flyter det riktigt fint. Visst, ibland går kön förbi blöjorna ända ner till läsken och då kör de ihop sig i huvudet på mig, men då bara använder jag knappen. En knapp i stil med den som den elaka styvmodern i "askungen" har. Man sitter på makten när man sitter bredvid knappen. Missade matchen mot herrarna pga jobbet dock, så det finns en hel del baksidor på klirret i kassan. Hade sett fram emot den träningen hur länge som helst, men men, jag kommer nog inte sakna den så mycket när jag köper en helnice partyklänning sen, eller kanske ett par nya skor ;)
Skolan och den här profilveckan har väl gått rätt bra också. Prov hela torsdagen, i diverse moment, som till exempel snabb uttagning, vattenhydraulik och brand i kläder. Gick fint.
I huvudet har veckan varit jobbig. Saknaden är total, liksom smärtan när jag inser att mardrömmen faktiskt är sann. Det är svårt. Det är som att det finns två delar av mig, en del som mår jävligt bra med tanke på allting annat i mitt liv flyter på fint, och en del som vill lägga sig ner och inte kliva upp igen eftersom att mitt allt är borta. Allt är rätt mycket, det är fruktansvärt mycket, och det har jag förlorat. Klart att det är svårt att se en framtid när man i stort sett inte finns.
Pappa lagar just nu mat till mig, och i och med att han tinade kantareller för en stund sen så bådar (visst är det ett ord?!) det gott. Sen bär det av mot andra äventyr. Kan bli riktigt bra. Kan berätta mer om det sen. Just nu känns det iaf bra.
Idag tänker jag må bra, och jag hoppas du mår bra med mig.
Jobblördag.
Jag har nu jobbat två dagar, och det har väl gått helt okej! :) Massor att hålla reda på, vilket inte är det lättaste när man har koncentrationsproblem, men det har gått. Det kan bli bra.
Ikväll blir det bio och en sväng på krogen med Erika och Åsa. Maria sviker pga sjukdom, men hon bara ska med nästa gång! Även om hon inte vet det än.. Blir dock ingen dricka för min del (måste nämnas då min kära mor sniffat sig fram hit). Tittade på A walk to remember här om dagen, och för en stund förstod jag. Det var otroligt smärtsamt att inse att min bästa vän faktiskt är borta, kanske var det därför jag gick tillbaka in i min oförståelse-bubbla. Antar att turerna utanför den kommer bli flera ju längre tiden går. Därför blir det iaf torrt ett tag. Jag vill inte att riskera att ramla ur den helt.
Nästa helg ska jag nog spela min absolut första innebandymatch. Spännande. Det är dock en kaoshelg. Jag vill hinna med matchen, halloweenfesten, umgås med mina älskade korkar, samt träffa en viss bergstopp. Kan bli svårt att få till allt då bussar och tåg skiter fullständigt i vilka tider som passar mig. En gång om dagen känns dock som lite väl sällan..
Nu ska jag gå och duscha bort hästsvans-böjen i bakskallen innan vi drar iväg. Hoppas alla får det lika bra som mig ikväll.
Just det, värt att nämnas är väl vårat äventyr på bykrogen igår! Tack för chokladbollarna säger jag! :D Säger även "jag bjuder på den, jag"! Pinsam är man ibland.
Everything i do, i do it for you.
Jag har nu bestämt mig för att på fullaste allvar ta tag i min viktuppgång nu. Har gjort en väldigt bra vecka faktiskt, träning i måndags, gymmade i tisdags (om så lite lätt) och igår var innebandyn extrem. Typ två timmars kutande. Idag ska jag ta mig en sväng på vårat underbara skolgym igen. Så kanske kan jag vara fit for fight om två veckor!
Antar att jättemånga tyckte att det här var sjukt intressant att läsa. Haha, men what the fuck. Kom att tänka på en grej, angående träning, igårkväll. Jag och Åsa hade en period, närmare bestämt första terminen i ettan, då vi tränade minst 3 gånger i veckan. Då snackar jag inte lite powerwalks, nej, då var det 2-3 pass i taget på träningshuset i Ånge. Pump, aerobics, african power dance, combat, core, osv. Efter första passet aerobics insåg vi att shorts går bort direkt. Det finns inte ord för hur löjligt det ser ut att svassa runt i shorts på aerobics. Det är fruktansvärt fult. Jag följde strömmen och inhandlade såna här 3/4 långa tights. Då var vi fit for fight, kan jag lova, så dom där brallorna satt som en smäck. Efteråt har jag insett att byxorna sitter tight som fasen. Har haft dom några gånger när jag har joggat och så, men nu får dom ligga. Det är helt enkelt inte peppande att byxor som hullet hänger över när man försöker bli slimmad. För vissa är det kanske det, men jag personligen känner mig som en strandad säl i dom där. Kanske skulle jag kunna tänka mig att plocka fram dom den dagen jag är fit for fight igen, eller om jag skulle få för mig att gå på aerobics, men tills dess ligger dom bra där dom ligger - längst ner i min garderob.
Mitt heta tips till allmänheten är att köpa träningsbrallor som sitter löst över magen.
Säg "min bästa vän sen tretton år är död" högt för dig själv tio gånger. Tror du på det? Säg det femtio gånger till. Tror du på det den här gången? -nej jag trodde inte det. Tro mig när jag säger att det inte blir lättare för att ens bästa vän råkar befinna sig på fel plats vid fel sekund och helt plötsligt inte längre finns. Jag tror det är därför jag kan fortsätta skratta. För att jag inte förstår. Fast om jag inte förstår så borde jag ju inte ha koncentrationssvårigheter? Då borde jag inte komma på mig själv med att inte ha lyssnat på mer än en mening av någons utlägg. Då borde jag kunna koppla, men icke.
Det är skillnad på att förstå och förstå. Man förstår att pythagoras sats fungerar, men kanske inte hur, varför eller när. Det är ungefär så för mig. Jag förstår att Natalie är borta, för att jag vet det. Jag förstår att hon inte andas längre och att hon saknar puls och hjärnaktivitet. Hon är död. Vad jag inte förstår är att jag inte kan ringa henne längre. Att jag inte kommer kunna krama henne igen. Att jag inte kan fråga om alla detaljer jag glömt från våra äventyr. Jag förstår inte att min bästa vän inte kan skratta mer.
Jag förstår, men jag kan inte fatta. Jag förstår att jag inte förstår. Är det konstigt att jag har svårt att koncentrera mig?
När världen slutar snurra måste man hitta ett sätt att fortsätta andas på. 
Föralltid är vårt.
looking back.
Läste ett annat inlägg, om alla de annonyma kommentarer hon fick ett tag. Någon eller några sa det ena värre än det andra. Jag undrar hur dom mår idag. Jag tänker inte sprida det, men det finns speciellt en kommentar som borde kännas nu. Det kliar i mina nävar när jag tänker på hur vissa sagt och gjort mot min älskade lilla. De som skrivit kommentarerna borde nog aldrig erkänna det, jag vet faktiskt inte vad jag skulle ta mig till. Pannskott, knytnävar eller kanske så räcker det att veta vad man sagt? Vad vet jag? Hoppas dessa människor prioriterar om iaf, att dom lär sig hur fort det kan gå.
Nu valkas lunch.
Sugsugsug.
Sov gott.
Natalie, nu får du antingen plocka bort mitt ständiga extrem-sug eller ta på dig allt jag lägger på mig. Någon gång efter att jag fick höra vad som hänt så tänkte jag något i stil med "jaha, och hur är det meningen att jag ska kunna äta nu då?". Då tänkte jag inte på att jag är typen som tröstäter... Jag har fått upp spya tre gånger under dagen - för att jag varit alldeles för mätt. Ändå blev jag sugen nu och langade upp sex stycken lillebrors kolor, med tanken "jag ska ta så lite som möjligt", men jag tog sex! Nu räcker det. Visst, jag var inget hälsofreak innan heller, men nu Natalie, nu sitter till och med mysbyxorna tight vissa kvällar...
Har läst igenom halva din blogg, och är inne i en stund då jag tror att du finns. Därför kan jag be om totalt värdelösa saker, som minskat sötsug och hjälp med att vakan imorgon. Om ett tag kommer jag be dig om att hjälpa mig med att fortsätta andas.
Ville ringa dig och fråga om du rensat bloggen och tagit bort en del inlägg, men så kom jag på att det inte går. Det gör ont, Natalie. Jag vill ha dig tillbaka. Jag vill ha min skrattande Natalie på andra sidan luren. Jag har så mycket att berätta. Detaljrikt som vanligt, vet du.
Nu måste jag gå och duscha så jag får somna, om jag ska kunna vakna imorgon. Du kan få sova skavfötters med mig som när vi var små om du vill. Haha, fast då slutade det ju med att du gick in till Kent och Marie, så det kanske inte känns så lockande!
Föralltid är vårt.
fix you.
Idag kom jag hem igen. Efter två kantarellmackor hämtade jag upp Anna så åkte vi till Charlotte. Hyrde en film, Bride's war eller nåt, med Kate Hudson och Anne H(stavning). Dom skulle vara tärnor på varandras bröllop och gjorde allt ihop. Det tog ett tag innan jag konstaterade att jag begravde min tärna i fredags. Min tänkta framtid är borta.
Trots smärtan, saknaden och oförståelsen, så är jag så sjukt lycklig och tacksam. Jag menar, jag fick ju världens bästa vän! Jag fick 13 år med en tjej som folk, som inte ens kan stava hennes namn, säger sig sakna. Jag fick henne. Hon sa saker till mig som ingen annan någonsin kommer få reda på. Jag tror jag var den första hon berättade om förlovningen för, hur mycket säger inte det? Vad har jag egentligen att vara ledsen över? Tacksamhet är inte ord nog, precis såsom kärlek, saknad och smärta. När jag tänker efter så är jag mer glad än ledsen. Även om jag förstås har stunder då jag undrar hur jag ska kunna fortsätta andas. Visste ni det, att ett "symtom" på en psykisk "jag-skada" är fysiska symtom som andningsbesvär? Det visste jag innan det här hände, men nu vet jag det garanterat. Helt plötsligt hjälper inte astmamedicinen. Kanske är det för att man ska känna varje andetag, känna att man lever.
Även om min bästa vän, mitt allt, är död så slår fortfarande min puls i magen. Även om jag varit med om det ofattbara så kan jag faktiskt le. Även om jag frågar mig själv varför det inte var jag som dog, så lever jag. Jag måste fortsätta kämpa, så som jag hade velat att Natalie skulle kämpa om det hade varit jag den där kvällen. Jag måste fortsätta leva.
Föralltid är vårt.
Bussresa del 2
Det tog 14 veckor att få tillbaka den. Om man inte räknar med den där veckan då jag fick tillbaka den bara för att den skulle få gå sönder.. Känns mycket bra. Apropå flyt så har jag höstshoppat. Har köpt mössa, vantar, stövlar, en klänning, en t-shirt, också har jag beställt en jacka. 'Vad har du fått för cashflow?' tänker du nu. Och det ska jag berätta för dig. Jag ska provjobba på konsum nästa helg, så jag räknar iskallt med extrapengar och bränner alla mina reserver.
Vissa kanske tycker att det här är ett alldeles för glatt inlägg för att vara skrivet av en som precis förlorat sin bästa vän. Till er kan jag säga att det här är en dag då jag febrilt försöker glömma det faktum att jag ska begrava min bättre hälft imorgon.
nu är det max med mamma som gäller.
Bussresa del 1
Nu är jag på väg från torpshammar, jag ska ner till älvkarleby. Imorgon är det begravning. Jag är livrädd. När farmor dog skrev jag ett brev som jag fick lägga ner i kistan. Då var jag rädd att hon inte skulle komma ihåg mig och allt vi gjort, eftersom att hon försvann på slutet, men nu är jag rätt säker på att du vet allt du ska veta. Jag vet att du vet att du var allt för mig. Du vet att jag älskar dig, vad du betyder för mig, att du gjorde mig glad, att du är min idol, att du är den jag varit beredd att dö för och att du är den enda jag sagt föralltid till. Du behöver inte läsa att jag sörjer dig, att jag saknar dig, att jag lever för dig, att jag har insett att det där med att man bara kan grina några minuter bara är skit precis som du sa, du vet allt det här. Du förstår, för hade jag varit du så skulle du ha tänkt likadant. Enda skillnaden är att du aldrig någonsin skulle ha gått med på överlevnaden, men det skulle du ändå aldrig ha gjort. Haha, du din lilla nörd ringde ju och grinade när den var en humla inne. Getingar var ännu värre. Kommer ihåg en gång när vi var hemma hos dig och en geting kom in. Du lämnade mig i sticket (snyggt va?) och låste in dig på toa med tårarna rinnande längs kinderna. Det är ett fint minne nu. Du kanske har förträngt det, men nu får du minnas det genom mig.
Apropå minnen så blev ett väldigt starkt nu när bussen stannade vid skolan i stöde. Vi pratade i telefon en gång och du berättade med extrem inlevelse hur du pressat dig mot rutan i bussen för att en snorig unge satt sig bredvid dig. Kommer inte ihåg om det var ungar från mehedeby eller något, antingen så hoppade alla av där eller på där. Detaljerna är din grej. Förresten, skriver från MIN telefon nu. Textenärslut
