Finns det dagsturer till himlen?
Ett stort tack till alla fina kommentarer.
Har varit i Undersåker i en vecka nu. Började med överlevnad och sen hade vi SRT, livräddning i strömmande vatten. Det har gått upp och ner hela veckan, men nu är jag en certifierad Swiftwater Rescue Technician. Kanske kan bjuda på några bilder senare, om någon lägger in, jag har ju fortfarande inte min älskade telefon så..
Min ängel.
Jag såg nyss dödsannonsen. Du är så saknad. Mitt namn stod med, och även om det inte syftade på mig, så kändes det så extremt stort. Alla vet att du och jag var något speciellt. Så mycket mer än bästa vänner. Tårarna rinner, men jag förstår ändå inte att du är borta.
När vi gick till överlevnaden, 8 km, så pendlade jag mellan panik, då traktorer körde förbi mig, och total lycka när jag tänkte på saker vi gjort. Jag skrattade högt ibland. Ibland undrade jag dock vad jag hade att gå för. Jag letade efter dig på himlen, men såg ingenting först. Sen vände jag mig om, och då såg jag att solen gick upp. Såklart, du är mitt ljus. Jag kämpade på, men när vi gick hem igen dagen efter så låg jag på botten. Jag råkade vingla ut framför en stadsjeep, och vet du? Jag tänkte bara "äh, spela roll". Det tog några dagar innan jag insåg att det visst spelar roll. Jag kan inte ge upp nu när jag har två liv att leva. Jag ska skratta så fort jag får chansen, för så som vi skrattade kan ingen annan. Varje gång jag tänker på oss så ser jag att vi skrattade. När en av oss ringde och grinade så slutade det nästan jämt med att vi skrattade ändå. Det är lite av våran grej.
Och just det, jag hoppas att du njöt av allt jag åt. Lättsaltade chips, Pringles, 2 godispåsar, 3 center, 3 liter läsk, cheddar popcorn, spanish corn, torkade bananchips... Jag hoppas du sög i dig ordentligt, för nu är det jag som åker på att leva nyttigt. hade det inte varit för sjukan hade jag sprungit varje dag. Nej okej, du vet väl att jag överdrev va?
Mamma frågade vilka färger vi ska ha i blomuppsättningen på begravningen imorse. Jag vet inte om jag missminner mig, men blommor var aldrig din grej va? Hade det funnits turkosa och hallonröda rosor så hade du fått det, men nu blev det rosa, vitt och blått.
Du, drömmen här om natten, var det ditt sätt att säga hejdå? Isf kan du väl komma en gång till, så jag hinner krama ihjäl dig innan jag vänder mig om?
Jag väntar fortfarande på att du ska ringa. Fan, Natalie, jag saknar dig.
Föralltid är vårt.
Jag tänker på dig.
Jag hittade några filmer från förr. Från den där dagen i Karlholm, och en på mig och Selma. Jag hade smygfilmat en på dig när du satt vid datorn också. Att höra sig prata och skratta är underbart. Idag är en sån dag då jag glömt att du är borta. Idag har jag varit med Jens för sista gången tills han kommer hem. Jag berättade om några minnen vi har. Hunden du vet, och när vi båda gick i hundbajs och jag fick kasta mina skor. Jag diskuterade pungbävrarna, en av dom utnyttjar situationen, Natalie. En pungbäver försöker ta sig in. Fast jag vägrar.
Jag måste gå nu. Jag ska tillbaka till Torps, jag måste vara med på SRTn. Jag ska lära mig att rädda folk ur strömmande vatten. Jag kommer kämpa, och jag måste klara det. Jag kommer klara det, för jag vet att en ängel vakar över mig.
Föralltid är vårt. <3
Det gör så ont att leva utan dig, Natalie.
Ena stunden glömmer jag att du är borta, och planerar att ringa dig. Andra stunden vet jag, och då räcker inte tårarna till. Ser du mig nu? Saknar du mig såsom jag saknar dig? Läser du breven jag läser över axeln på mig? Hör du vad jag tänker? Skrattar du samtidigt som jag skrattar när jag tänker på alla minnen? Går du också sönder när du tänker på att vi aldrig får skratta tillsammans mer? Önskar du också att vi skrivit ner allting vi sagt? Vill du också spola tillbaka tiden till den dagen då filmen på oss på cykeln vid macken försvann? Är det bara jag, eller skulle du också vilja börja om från dagen på Lindgården, bara för att få återuppleva varje stund vi fick igen?
Frågorna är många, men svaren är få. Ingen kan berätta vad det var vi gjorde vid "hjulen", eller vilken buss vi tog till Karlholm efter att vi tullat på vår första öl. Ingen annan kan förstå det komiska över den där midsommaren när jag hoppade sönder mina skor, vi hittade Rune på taket och grannens källare brann. Ingen kan fylla i mina luckor, och ge mig dom detaljerna jag inte längre minns. Du kommer att saknas mig hela mitt liv.
Man säger att man ser en människa genom ögonen. Att livet sitter där. Skillnaden mellan att leva och att vara död är pulsen och att det ska finnas något i ögonen. Mina ögon har lyst när jag varit glad, och man har sett att Linnéa finns där, men sen den stunden jag fick veta att du inte längre fanns, Natalie, har mina ögon varit tomma. Jag tittade mig själv i spegeln idag, jag hade precis skrattat åt något Marcus sa, men när jag tittade mig själv i ögonen så såg jag att dom inte längre log. Man ser att något saknas, att halva jag är borta. Man ser att jag är tom på insidan.
Fast när vi var på Alnön idag så gick vi en sväng. Erik gick och pratade om att "höbalarna måste ju vaja junda. Dom kan inte vaja tjianglaj", och när jag tittade på honom så såg jag livet självt. Han har samma färg på ögonen som du. Han är nästan lika fin som du. Han har hela livet framför sig, och han är så levande som man kan vara. Jag fick hopp när jag såg honom, jag fick en tro om framtiden. Och när jag gick där bredvid honom så glittrade mina ögon för en stund.
Han gav mig en blåklocka och sa "damerna först".
Jag är rädd att du ska vara själv där uppe, att du helst av allt vill ha mig där. Jag är rädd att jag sviker dig genom att fortsätta leva. Jag vet att du vill det, att du vill att jag ska vara glad, men jag har sagt att jag aldrig någonsin ska lämna dig. Jag vet att du finns kvar hos mig, och att iaf en del av dig sitter bredvid mig. Jag vet att du vet att jag finns med dig också, det går inte tre minuter utan att jag tänker på dig, men ändå undrar jag om det är nog. Ett liv på jorden kanske går lika fort som att äta en godispåse hos dig, så kanske orkar du vänta på mig. Jag vet inte hur jag ska få veta. Jag vet bara att jag måste fortsätta här. Jag lovar, jag kommer fortsätta för dig. Du har sagt att du är stolt över mig, och att du inte tvekar en sekund på att jag når dit jag vill nå, det är ord som jag bär med mig. Det är ord som lyfter mig. Att veta att du lever i mig kommer göra mig stark.
Du vet att jag älskar dig, och jag vet att du älskar mig. Vi möts igen en dag, men innan dess har jag två liv att fylla. Vänta på mig, Natalie.
Föralltid är vårt.
Tack, till er alla.
Jag vill tacka för alla fina sms och alla fina kommentarer. Jag blir rörd när jag läser era ord, och jag är tacksam för att så många finns här. Erat stöd är guld värt. 
Inga ord är starka nog. Det jag känner passerar både saknad och kärlek.
Min ängel.
Läste igenom en del brev, från förr, idag. Ibland skrattade jag, ibland grät jag. Alla kuvert med gulliga klistermärken och alla brev skrivna med tre olika färger. Det var så hon var. Allt skulle se bra ut, allt skulle ha stil. En återkommande mening är "Jag älskar dig, gumman" och "din bästis i söder". När jag läste dom insåg jag att hon vet. Hon vet att jag älskar henne, att jag saknar henne, att jag lever för henne och att jag kämpar för henne. Hon har vetat det i flera år.
Alla säger att det är ofattbart och att man inte förstår, men när jag säger det så menar jag det verkligen. Jag vet att hon är borta, men jag förstår det inte. Jag vet till och med att det är en primär försvarsmekanism, med ett allt för snitsigt namn, som gör det. Det är mitt sätt att dela informationen i så små delar jag kan ta utan att hamna i en akut jag-skada. Vissa vet vad jag pratar om, andra inte. I stort kan man säga att jag vet vad jag går igenom, vilka faser jag kommer passera och varför jag tänker som jag gör, men ändå förstår jag inte att det är på riktigt. Jag förstår inte att jag aldrig ser henne igen.
Framtiden är borta, men föralltid är vårt.
Kan någon väcka mig?
Idag är allting precis lika ofattbart som igår. Allt är lika oförståeligt och lika overkligt. Hon är ju min bästa kompis, hur ska hon kunna försvinna? Det händer ju bara inte.
Vem ska jag nu ringa när jag får tillbaka min telefon? Vem ska nu förstå glädjetårarna som kommer för att jag får prata i min egen telefon? Det var ju Natalies grej. Det var ju bara hon som förstod. Vad ska jag göra med allt som bara hon vet om mig? Vem ska kunna påminna mig om saker som bara hon vet? Vem fan ska jag ringa när jag går ensam hem och är mörkrädd? Vem ska jag fråga om hur jag ska klippa mig nästa gång?
Jag som skulle ge Natalie en kokbok i julklapp, så hon skulle överleva på något mer avancerat än toast. Nu hann hon inte lära sig det. Fan, jag fick ju komma till henne i somras när inte familjen var hemma för att hon inte kunde steka korv själv. Vi skulle ju åka till Ullared också. Jag såg så mycket fram emot att få shoppa med henne. Hon som hade sån bra smak och känsla för vad som är snyggt och inte.
Det gör så sjukt ont.
Skrev det sista inlägget i hennes blogg idag. Det var bland det svåraste jag har gjort. Ingenting jag skriver räcker. Hur många minnen jag än tar upp så finns det tusentals kvar. Det är svårt att beskriva en känsla när det inte finns ord. Nu ska Anna bara lägga in en låt, så är baranatalie färdigskriven. Nu kommer det aldrig mer finnas nya inlägg att läsa. Natalie kommer aldrig skriva något mer. Någon dag när jag orkar så ska jag läsa igenom hela bloggen, från början till slut, och minnas varenda historia jag hört.
Nu ska jag titta på en film Natalie tyckte om.
Föralltid är vårt, fjunis.
you are over the top.
det finns många människor jag beundrar. och det finns många människor som slår sig in i mitt liv lite hårdare än andra.
för tretton år sedan slog sig en människa in i mitt liv, vi möttes på lindgården knaprandes på mariekex och klunkandes på jordgubbsaft. hon heter linnéa.
hon bor över trettio mil ifrån mig, men trots det så är hon den som står mig närmast av alla människor på jorden. när vi var åtta år gamla blev hennes flytt med familjen ett faktum då hennes lillebror är döv och lever med en cp-skada.
jag tror inte att alla åttaåringar kan acceptera det faktum att lämna allting bakom sig pågrund utav sin lillebror, men linnéa klarade det. hon började på en ny skola, skaffade sig nya vänner och accepterade ett nytt liv. som åttaåring.
jag minns alla brev vi skrev, vi skrev jämt.
ofta när jag tänker på mig själv och min egen framtid känns den så långt borta, så overklig. så förbannad ouppnålig. men i linnéas värld finns ingenting som är omöjligt. hon gick ut högstadiet med högsta betyg, hon gick ut första ring med högsta betyg, och hon gick ut andra ring med högsta betyg. hon har gjort mig stolt, så sjukt stolt - gång på gång.
hon flyttade hemifrån och började på AWARE - ett stenhårt samhällsprogram med inriktning på fältinsatser.
hon vet vad hon vill. och hon ska bli det hon vill. försvarsadvokat eller polis.
jag kommer aldrig kunna förklara hur enormt stolt jag är.
hon är den som får mig att kämpa när jag helst av allt vill lägga mig ner och sluta andas. hon är den jag ringer när tårarna rinner och vill ge upp. hon är den som får mig att skratta i dom situationerna. hon är bara den som kan beskrivas med orden mitt allt. hon är min givna.
hon är den enda personen jag vågar lita på när hon säger föralltid.
kärlek.
Himlens vackraste ängel.
Ingenting jag skriver är värdigt nog. Ingenting någon någonsin kan skriva är värdigt nog.
Min bästa vän, min Natalie, är död. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger det, hur många gånger jag skriver det, eller hur länge jag stirrar min blind på orden, jag kan ändå inte förstå.
Igår vid ett-tiden ringde jag Natalie för att jag hade en allmänt dålig dag och behövde muntras upp. Vi pratade ett tag och sen bröts vårt samtal. 13.19 ringde jag upp igen. Hon skrattade, så som bara hon kunde, och sa att hon råkat lägga på. Vad vi sa kommer jag inte ihåg, men jag vet att hon vände min dag. Jag kommer ihåg att jag tänkte på hur kul vi hade. Vi skrattade så vi skrek, och jag tänkte på att vi skulle börja höras varje dag igen. Jag tänkte på hur extremt bra vi var, hon och jag, på hur perfekt vi passade tillsammans. "Tack för att du gjorde mig glad", sa jag innan vi la på. Nu vet jag att förutom sista skrattet, sista pusset och sista hejdået så var det sista jag sa till Natalie "Tack för att du gjorde mig glad". Jag hoppas hon la märke till det.
Vid sju-tiden var hon ute och gick med sin mamma. Det var då det ofattbara hände. Det var då jag förlorade min bästa vän.
Jag fick inte veta något förrän 12.27 idag. En kvart innan mamma och pappa stod utanför dörren. Jag trodde att pappa skulle hämta mig för att han köpt en bil eller något och behövde någon som körde hem subarun. Jag pratade med några på skolan innan jag gick hem, "klart det inte har hänt något, då skulle dom ha sagt det", då trodde jag på min höjd att huset hade brunnit ner. Inte att halva jag var borta.
När jag inte tänker på henne, och det som hänt, så tror jag att allt är som vanligt. Sen inser jag att nästa gång jag åker till Älvkarleby så får jag inget sms om att vi ska mötas och gå en sväng. Då får jag ingen Natalie-kram vid korsningen vid busstorget. Då kommer jag inte sitta i hennes rum och prata en massa skit och bara sitta och le för att jag är så sjukt lycklig över att få vara med henne. Då kommer jag ha den gula klänningen, som jag fick av henne i julklapp, på mig och lägga en röd ros på hennes kista. Nästa gång jag åker till Älvkarleby så gör jag det för att ta farväl av min bästa vän. Min bästa Natalie.
Minnena är tusentals. Stunderna är lika många. Den som kom ihåg av oss var hon, men nu ska jag försöka hålla alla mina minnen vid liv. Jag kommer skriva ner väldigt många dom närmsta dagarna, men just nu är det för tungt. Just nu tänker jag på den bok hon fick av mig när hon fyllde arton, men några sidor minnen. Jag hade inte prioriterat att fylla den, men jag sa att hon fick fylla i den allt eftersom. Jag såg framför mig att vi satt på hemmet och läste igenom den. Det gör ont i hela mig att veta att det inte blir några fler minnen. Det bryter ner mig att vi inte kommer gå där med barnvagnarna tillsammans. Även om Natalie hatade barn, så trodde jag alltid att hon skulle sluta med tre. Det skulle hon säkert också, om inte igår fanns. Vi skulle vara tärnor på varandras bröllop och vi skulle vara gudmödrar åt varandras barn. Så snart vi fick pengar nu så skulle vi åka ner till Ullared. Vi satsade på att köpa vintergarderob där. Det var något vi såg fram emot. Allt det här försvann igår. Minnena finns kvar, och kommer få mig att le varje gång jag tänker på dom, men framtiden är borta. Vi som hade hela livet framför oss.
Natalie trodde stenhårt på att allt hade en mening. Att man skulle lära sig något ur varje situation. Fast är det något som inte går att hitta i det här så är det en mening.
Natalie är den enda som fått mitt för alltid. Den enda som jag vetat skulle finnas där, no matter what. Until the end. Ingen annan vet så mycket om mig, som hon gör. Nu när jag tänker så inser jag att jag känner henne rakt igenom. Jag vet antagligen allt om denna människa. Jag vet vad hon skulle säga om saker, och vad hon skulle tycka om dom. Jag vet, och jag vet att hon vet.
Vi har alltid sagt "inte utan dig". Vi hade några år då vi sa att "aldrig någonsin självmord, bara om jag förlorar dig", men nu känner jag att det inte fungerar så. Jag tror inte att hon vill att jag ger upp nu. Hon vill inte att jag ska gå under. Hon vill att jag ska må bra, att jag ska vara glad. Hon vill kunna leva vidare i mig. Därför tänker jag inte sluta kämpa. Jag ska leva livet för oss båda nu, och hon kommer hjälpa mig på vägen. Hon kommer hålla koll på mig. Hon kommer finnas för mig, precis som vi har lovat varandra att göra föralltid. Föralltid tar inte slut. Föralltid är vårt.
Tidigare idag tittade jag på Idol och åt Frödinge kladdkaka, och jag vet att hon hade velat vara med mig. Hon hade skrattat åt alla patetiska människor som gör bort sig och stönat åt att kladdkakan "fan, knullar i munnen"! Vi hade haft det bra, och jag tror att hon var med mig. Everything I do, I do it for you.
For all those times you stood by me
For all the truth that you made me see
For all the joy you brought to my life
For all the wrong that you made right
For every dream you made come true
For all the love i found in you
I'll be forever thankful baby
You're the one who held me up
Never let me fall
You're the one who saw me through through it all
You were my strength when i was weak
You were my voice when i couldn't speak
You were my eyes when i couldn't see
You saw the best there was in me
Lifted me up when i couldn't reach
You gave me faith 'coz you believed
I'm everything i am
Because you loved me 
Att vara med dig var lycka. När den här bilden togs hade jag
nyligen börjat lyssna på Eminem, och låten When I'm gone.
"Just know that, I'm lookin' down on you smilin'
And i didn't feel a thang
So baby don't feel no pain
Just smile back"
Himlens absolut vackraste ängel, min ängel. Inget utan dig, lämna mig inte.
Kanonhelg!
Helgen blev kanon. Veckoslutet sköts upp till nästa helg, men ja...I'm on fire. Igår var riktigt, riktigt bra. Idag har jag varit ute och plockat kantareller med mamma, underbart. Dom var lika stora som mina handflator! Blev svampmacka, nej, nu ljög jag - svampmackor. Två timmar efter satt jag i ett annat hus och åt pommes och grillat med kantarellsås! Jag förvånar även mig själv när jag säger att jag är hungrig nu. Fast det är jag, så antagligen blir det popcorn och leverpastejmackor till filmen som går på fyran ikväll. Man måste ju ge den en chans, det kn ju faktiskt vara nya Beck!
För övrigt så skickar jag en press till Anna via tanken: "Hitta sladden och ge mig bilder"! Sen kan du krya på dig också! ;)
Nu ska jag slänga in mig i duschen, så jag slipper stressa i nyhetspausen.
Kanonhelg!
Linnéa säger:
fast fan när du skakar rumpa med mig på gennys, då lever du!;D
Anna säger:
härligt!! :)
Anna säger:
haha, det är nog säkrast att jag håller mig ifrån dansgolvet, annars blir jag ensam för evigt;D
Jag längtar nå oerhört tills Anna också fyllt 18, då kan jag hänga med alla mina brudar på golvet! Tills dess får jag nöja mig med alla andra! ;)
Gårdagen, eller gårkvällen, blev helt okej. Jag stressade mig iväg och kom en halvtimme sent, med allt vad det innebär. För mycket grejer, tappar grejer och till slut fick jag jaga min cola längs gatan. Samtidigt stod tre killar uppe på en balkong och visslade åt en, skitpinsamt. När jag väl fick tag i colan applåderade dom. Inte riktigt så att jag tackade och bugade eller. det visade sig i alla fall att Anna var ännu senare, så det var hellugnt. Maten smakade bra och sällskapet var kanon, till en början. Efter ett tag vällde det in dryga sjöfartare, ja sorry, men det var det drygaste jag varit med dom på länge tror jag. Det finns inte ord (men det finns bilder).
Dessa pojkar sänkte kvällen, men när vi väl kom ner till krogen vände allt! Ohlala säger jag bara. Ett helt bord snygga, vältränade och snart färdigutbildade brandmän. Hade jag varit onykter hade jag nog dreglat. Det slutade trevligt, och jag blev paxad. Tappade bort Charlotte ett tag, men hittade henne till slut igen.
Pangkväll på krogen med andra ord, men när vi lämnade garderoben gjordes kvällen "mänsklig". Vi kände den sura lukten av spya bråkdelen av en sekund innan vi kände att vi höll på att halka på golvet, Charlotte och jag. Vi tog Charlottes Gennys-oskuld och min kliva-i-kräks-oskuld. Spännande kväll.
Sista två timmarna spenderade jag och Johanna (för Charlotte gick) på Mini med brandmännen. Så det kan bli!
Har ju lovat bilder, så ni får några här, men dom bästa har Anna och hon hittar såklart inte sladden... 
Anna, Malin, Anna, Johanna, Sandra, Charlotte.
Födelsedagsbarnet, som jag längtat ihjäl mig efter. 
Sjuttonåringen och Malin.
Charlotte och Johanna. 
Charlotte och jag.
Robin och Charlotte.
Stor och liten - kvällen i stort.
Så, nu har ni sett några bilder iaf. Ska sätta lite press på Anna så jag får tag i hennes bilder också! :)
Nu ska jag åka förbi Jens innan jag åker hem och lagar mat... Igår när pappa väckte mig passade han på att lägga frågan om jag kunde vara barnvakt ikväll. Jag befann mig i ett väldigt omtöcknat tillstånd och sa därför ja. Hade det varit rättegång om saken hade mitt nyvaknande stått som en förmildrande omständighet, eller utnyttjande, beror på hur man ser det. Kanonkväll igår, och ikväll får jag nog besök... Sen imorgon kommer veckoslutet. Molnen har blåst bort.
I'm here to rescue you.
Stress för fest.
För tillfället har jag så mycket att göra så jag inte orkar ta tag i någonting. Ringde vårdcentralen idag också, och jag ska ta det lugnt, så jag skyller på det. Fast jag borde lyfta min röv nu, ska hinna måla naglarna, sminka mig, ta på mig Åsas superfina klänning, slå in Charlottes presenter, hämta Johanna och vara hos Charlotte om en timme. Yes. Det skiter sig nog. God damn it! Varför började jag inte i tid? Då hade jag inte behövt stressa nu. Då hade jag kunnat sitta här och inte ha något att göra, det hade varit perfekt. Både för magen och mig.
Aja, ska väl bege mig. Lovar att ge er bilder från kvällen sen! :)
Soffläge, säger doktorn, och det är inte mig emot. Inte utan min pyjamas! ;)
That's just how it goes.
Den där toppen som plötsligt kom så nära, ni vet? Det kom upp moln framför den. Den finns fortfarande där, retande nära, men jag ser den inte lika tydligt längre. Lika gärna som molnen kan blåsa bort så kan det bli storm, och jag har inget paraply med mig.
Veckoslutet är uppskjutet till söndag. Kanske, kanske inte. Who knows? Det blir nog bra ändå. Living life!
Idag när jag kom hem möttes jag av mamma och Marcus, ja, men också av en påse kläder! Ett x antal jeans, varav ett x antal var för små, några linnen och en klänning. En röd klänning, perfekt med tanke på att jag har tjatat om att jag ska börja använda rött. Jag hade fått kläderna av Johanna, mammas jobbarkompis dotter. Apropå det, så glömde jag bort vad hon hette när jag satt hos Johanna. Hur kan man glömma att någon heter Johanna när man är med en Johanna? Någon ska lyckas med allt. Det här var en höjning idag iaf.
Nu ska jag sova, som jag har längtat efter sen jag klev upp imorse, så jag orkar fira Charlotte imorgon! Det blir middag och utgång. Dom andra ska väl pimpla också, för mig blir det cola och ostkrokar. Funkar finfint! 
I won't stop the show.
MMM ; Magkatarr + Mens = Misery.
Idag har varit en upp-och-ner-dag.
Den totala toppen nådde jag tidigt imorse, när jag var överstressad. Kommer ni ihåg att jag efterlyste ett album med låtar som "penis envy" och "wet dreams"? Detta album står som Linkin [erection] park på min dator och alla mina försök att hitta det i andra sammanhang har gått åt, ja ni vet. Imorse vände det dock. Imorse kom en av låtarna på MTV! Maria som kom väldigt lägligt fick ställa sig och lova att inte ta ögonen från TVn förrän hon sett vilka som gjorde låten. Dr Dre och Tupac. Yes tänkte jag, nu har jag dom! Det visade dock sig att varken Tupac eller Dr Dre har dom andra låtarna som "sina" på youtube. Till slut googlade jag en textrad och fick fram att det faktiskt var Linkin Park som gjort den, fast dom hade andra namn på dom såklart. Klickade nyss runt lite på youtube och nu har jag namngivit 4 eller 5 av mina ståndlåtar, som slår jävligt hårt! ;)
Efter första lektionen satt vi i datasalen några stycken och kikade runt. Plötsligt bara tvärvände min dag och jag fick ett raseriutbrott som hette duga. Oscar fick ta smällen. Jag hann hålla för öronen och skrika innan jag faktiskt hörde mig själv och kunde lägga den räddande raden "... jag har mens". Jag vet en kille som också har PMS besvär, men annars så är alla killar totalt befriade från den kvinnliga lidelsen. Allvarligt talat, så är det orättvist. Fast män skulle inte klara av det, dom skulle gnälla sig hesa eller slå sönder varenda möbel och rent ut sagt bli en fara för samhället. Jag har många gånger trott att Gud inte tänkte, men kanske var det just det han gjorde. Missen var att sätta mig i en kvinnlig kropp.
Sen har jag pendlat upp och ner hela dagen. God mat-upp. Magkatarr-ner. Sms-upp. Inget sms-ner. Trött-ner. Kissnödig i bilen med 8 mil kvar-ner. Träffa mamma-upp. Ont i huvudet-ner. Träffa Johanna-upp. Ja, ni förstår.
Nej, nu blev det pessimistiskt. Slutar här.
When you thought you were complete, you opened up your eyes.
When you thought you had it all, thats when you lost it.
If you want to hold on to everything, you will fall. 
En bild på det, bara för att det var så längesen.
Magkatarr, ohyeah.
Jag hade ju något att se fram emot nu i slutet av veckn ni vet. Jag tjatade som fan om det i helgen bland annat. Till dess hade jag tänkt se till att vara fit for fight, alltså ha smalnat till, men när man har magkatarr så tycker man synd om sig själv. Och vad gör jag när jag tycker synd om mig själv? Ja precis, äter. Först och främst godis. Så min smalning försvann, och då inte på det bra sättet. Sen lovade jag ju mig själv att inte se toppen,så jag förväntade mig inget inför imorgon. Därför blev jag lite chockad är jag insåg att toppen var rakt framför mig. Ja, den nästan bugar för mig. Fasen! Haha.
Det känns ju inte heller alltför trevligt att kliva upp till toppen med sura uppstötningar. Sorry, detaljer jag vet, men ni få skylla er själva som läser! Iaf så känner jag mig inte skitfräsch.
Sen utgår den inplanerade alkoholen i helgen om jag inte blir bättre. Synd på Carlottes artonårsfest. Fast magen får icke förstöra min helg! No way.
På detta helvete så fick jag min mens idag. Får jag mensvärk köper jag ostkokar!
Okej, dagen är inte bara skit fastän att jag låter det låta så. Jag fick ju trots allt ett sånt där tar-udden-av-alla-andra-sms idag! Hade fått det när jag vaknade efter min fyra timmars sömn. Var det jag som skulle hinna tvätta idag eller? Bra jobbat. Fick iafed mig delarna från Ljungaverk idag. Snubben var okej. Inget tafsande eller så, vi tog bara inte i hand. Fast det kändes rätt bra att hans dotter var den som var närmast iaf.
Ber om ursäkt för eventuella stavfel och grejer, Erikas tangentbord glappar. Men vad fan, you will live.
ooooooops.
Apropå pinsamma situationer och obehagliga överraskningar... Det här hände förra veckan, och jag har fått tillstånd att använda historien här om jag inte röjer "min käre väns" identitet. Vi var ett gäng hemma hos Eric och tittade på Ice Age 3, jävligt kul film för övrigt, och min käre vän satt i en fotöljliknande stol. Min vän satt ihopkrupen, så att säga med knänen under hakan, bredvid "det" satt jag. Efter någon vansinnigt rolig händelse i filmen hörde jag att något inte hållit tätt på min vänstra sida. Det hade pruttat, och tittade nu på mig med klotrunda ögon och munnen stor som ett tefat. Det mimade något i stil med "hörde du?!". Hela rummet var fullt av skrattande människor, men bara jag, Det, och Åsa skrattade värre än alla andra och framför allt längre än alla andra. Det var något med Dets uttryck, förskräckelse och förtjusning i ett, som gjorde det hela hysteriskt kul. Till slut frågade någon vad det var frågan om, varpå Egon säger "Det fes"(oj nu var jag nära att skriva ut namnet!). det vrålade ur sig ett "Hörde du?!!!" och vi andra skrattade om möjligt ännu mer. Egon flinade ett tag, innan han sa "nej, jag gissade bara". Det satte alltså dit sig själv, rätt rejält. Mitt tips till allmänheten är att säga "va? nej absolut inte!" när någon frågar om ens misstag, bättre att neka och ljuga än att erkänna i onödan! Missförstånd som detta händer ju faktiskt i verkligheten. Det fick sen lida för detta hela kvällen då det gick under namnet äcklo.
Nu ska jag ringa en snubbe som jag ska hämta folkvagnsdelar av. Han hade tydligen haft en rejäl influensa men sagt att "vi inte behövde ha så mycket närkontakt". No shit? Vad hade han tänkt sig? Förhoppningsvis får jag med mig någon, jag vet inte om jag vill riskera att träffa ett pervo själv. Livet är hårt nog ändå(ta mig inte på orden).
Same song and dance.
1. Matilda nickade nöten om mina sms-beteenden. Jag måste nästan alltid vara den som skriver sist. Annars känner jag mig otrevlig. Förutom när jag skriver av några av mina 7, och med Anna som är likadan. Till slut inser man att man inte behöver svara på ett "mm:)" eller bara ett "(:", som man kan få av Annapann. Så ligger det till iaf, det är därför jag skickar så många "det blir bra det". You got me there.
2. Jag satte mig i datasalen tidigare och skulle börja mitt historiaarbete om Maya, Inka och Aztekerna, när jag skulle fixa till hästsvansen. Jag drar fingrarna genom håret och plötsligt känner jag det, djuret. Jag skriker som en riktig tjej och slår bort mitt fynd. En död geting. Någon hade lagt en död geting i mitt hår. Denna någon tror jag heter Mattis, men man kan aldrig vara hundra. Min fråga är vad det roliga är? Hur orkar man liksom? Varför? Varför? Varför? Jag blev tokig. Riktigt äckligt var det, och då vet alla att jag ändå inte är känslig för djur och insekter.
Nu ska jag läsa Natalies blogg, då jag råkar veta att hon har citerat lite från vårat samtal tidigare idag (innan getingen). Sen ska jag käka lunch, är så extremt jävla hungrig nu!
life goes... on.
Första lektionen var Engelska C (är sjukt stolt över Cet). Där hade vi en diskussion hela lektionen om livet. Om att vara 18, 30, 50 och till slut 80. Vi skulle försöka formulera hur vi ser på livet och på vad vi vill göra med det. Hagman, vår lärare hade stött på en åttioåring en gång som sa något i stil med "Jag insåg aldrig att dom där dagarna, veckorna och månaderna var mitt liv". Han hade lika gärna kunnat slå mig i magen. Dagarna när veckarklockan ringer, man stressar till skolan, man hoppar på bussen, slänger i sig mat, hoppar på nästa buss till träningen, kommer hem och slutligen lägger sig är dom dagar som gör mina veckor. Dom dagarna och dom veckorna är mitt liv. Vad har jag att se tillbaka på när livet passerar framför ögonen på mig?
Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv, och det skrämmer mig. Jag är livrädd. Det kommer säkert sluta med att jag pluggar 5 år till advokat och sen inser att det inte är vad jag vill göra. Hur ska jag kunna bestämma hela mitt liv nu?
"Man ska fokusera på målet" sa Hagge, "sen behöver inte vägen dit vara rak". Mitt problem är att jag inte kan bestämma mitt mål. Hur går man mot lycka? Familj vill jag också ha, är det något man hittar på krogen eller? Sen vet jag inte mer. Jag försöker leva livet, men egentligen vet jag ju inte vad livet är.
Jag tänker jämföra det med fjällvandringen.
Man kämpar på för att nå toppen. Man håller humöret uppe för man vet att man är på väg. Man skapar förväntningar. Plötsligt ser man toppen och vet ni? - Då inser man hur långt man har kvar. Då känns det som att man lika gärna kan vända, för det tar så mycket av en att nå fram. Humöret dalar och man kämpar men itan glädje. Till slut befinner man sig ändå på toppen. Allt känns kanon. Fast bara i 10 minuter, sen finns det bara en väg att gå - neråt. Kanske ska man hålla sig borta från topparna för att klara dalarna. Kanske är normalläget det bästa? Vad vet jag.
Jag ser toppen, men jag försöker att inte bry mig om den. Jag vill inte falla.
Popcheck?
Nu ska jag läsa lite boggar och sen ska jag kirra något att äta. Man äter bra jävla mycket på helgerna! Apropå bloggar, har skaffat bloglovin, så nu kommer jag inte missa ett enda inlägg! Ingen idé att försöka komma undan med något!
Ber om ursäkt för dom tråkiga inläggen.. ska samla händelser till på tisdag, då jag får tillgång till dator igen. Ska slänga nett fläskigt inlägg då. Ett sånt där jag vet att ni saknat! ;) Hahahaha.
Nu hann jag inte gå förrän Erika kläckte en jävel. Lyssnar på Backstreet boys nya låt, också säger hon "ja, jag kommer ihåg när du berättade att du gått på deras konsert... det var roligt". Jag fick ta skit i fera veckor! Vad är det som sätter såna stämplar? Jag kan erkänna att jag inte direkt skyltade med det faktum att jag hade riktigt bra biljetter till deras Sverigebesök. Vad är det som gör att det ligger lite skam i att lyssna på dom, medan EMD (som var förband på konserten och snackade om att BSB var deras idoler) är helt okej att ha i mp3n? Klart att det bara är fjantigt tjafs, men det är klart att man blir lite tagen... Äh, nu blev det en Britney Spears-låt till bloggarna! Sällan jag, jag vet.
This is the year!
Idag mår jag som en prinsessa. Imorgon kommer jag nog också må som en prinsessa. Sen kommer helgen att bli en kanonhelg, så då kommer jag också att må grymt. This is the year.
Det blir bara lite bättre än såhär.
I'm sorry I'm bad.
Maaaaaat hela dagen.
Här sitter jag hos Erika. Hon fick låna min dator fr att tita på Mulan och då passade jag på at låna hennes för att få lite kontakt med omvärlden. Erika är för övrigt en av dom speciellaste jag vet.
- Men Erika, idag igen? (hon stoppade in en färdig rätt i micron, typ felix)
- Ja...
- Jag kan laga riktigt mat åt dig någon gång.
- Men jag kan! Du skulle ha sett currykycklingen jag gjorde för några dagar sen!
- jaja... var det med kryddpåse kanske?
- Äh, håll käften!
Själv har jag gjort morotsstuvning, ris och stekta morötter idag. Sen åt jag det med grillad kyckling sen i fredags. Inte allt dock, men ja, ni fattar. Var jättejobbigt att skära morötterna, plåstret och fliken på min tumme påminde mig om hur farliga knivar är. Fick en liten klump i magen faktiskt. Fast det gick bra idag.
Nog om mat. Vad vill ni läsa? Jag kan tömma mig lite.
Jag hatar samtidigt som jag skäms när jag hör vad du gör. Jag njuter när jag hör att du inte var ensam, och jag lider inte när jag tänker på hur blåst du blev. Det är patetiskt att du börjat om. Det är patetiskt att du inte förstår. Du fattar inte att du inte har något kvar, att alla sett. Du är skit och du får vara det utanför min värld. Det kommer kännas underbart att vända ryggen åt dig och veta att jag aldrig mer behöver se dig.
Förresten, han kom tillbaka till mig. Eller han och han, rättare sagt. Du behöver inte fatta. Låt mig bara vara nu.
Hemlängtan.
Nu ska jag och misfis titta på film. Hoppas ni är piggare än jag idag.
Inspark
Okej, det här inlägget saknar helt upplägg och tanke, ber om ursäkt för den kassa kvalitén.
Till slut befann vi oss iaf på väg in mot Sundsvall, där det blev en hel del action. Detaljer bjuder jag inte på! kan bli en trevlig fredag iaf, så långt kan jag väl sträcka mig.
Förutom att jag hade kul och träffade mycket nytt, trevligt folk så kommer jag komma ihåg dagen som en skadedag. Skulle trycka ner två stekspadar i min knivlåda, och drog handen parallellt med en fet knivjävel. Detta resulterade i ett jack i tummen. Sen stoppade jag i mig en alldeles för varm krokett som slutade med en blåsa i gommen som sprack efter halva kvällen. På detta har jag träningsvärk mellan benen sen jag red. Alltså, ont på insidan låren efter att jag ridit häst. Haha. Sista smärtan skapade mina stilettklackar. Har fortfarande uppsvällda fotsulor. Det är sånt som händer.
Comeback, at Egon's.
Jag kilade stadigt med mina läsare halva sommaren, eller iaf efter att jag gjort bloggen lite mer personlig, men sen jag stack tillbaka till Torps har jag blivit dumpad och utslängd tror jag... Antar att det är mig det är fel på, inte er. Förlåt mig. Jag är verkligen ledsen. Jag ska försöka uppdatera lite oftare. Fast vi är ju två delar i det här, jag tror vi kan ta oss förbi det här. Jag tror att vi är värda att kämpa för! ;) Haha, hej förresten.
Sen sist har inte så mycket hänt. Knallar till skolan, kämpar med uppsatser och shit fastän det står still i huvudet. Hur ska detta gå? Bra såklart! Det här är ju året.
Jag har inte varit hemma på jättelänge känns det som, men egentligen handlar det bara om två-tre veckor tror jag. Jag saknar mina flickor, väldigt mycket. Fy fasiken. 11 mil är längre än man tror ibland. Skickade en hälsning till Anna igår, hahahahah. Because words are not enough. Jag älskaaaaaaaar diiiiiiig! ;) Sen pratade jag med Johanna idag. Körde en catchup som vanligt, för vi hörs alldeles för sällan för att vara med när det händer. Det blir så. Challeballe har jag haft allmänt dålig kontakt med, och då har vi ändå halebop båda två! Hur det fungerar vet inte jag. Hanna har jag smsat en del med, men även hon sviker halebop... (känn dig träffad Anna!). När jag kommer hem ska det smälla iaf! Då får jag ta med mig Charlotte in på krogen, och visa henne en helt annan del av härnösand, med nya pojkar!; )
Sitter hos Egon nu, han har världens flådigaste rum. TV som datorskärm, och här sitter jag nåra meter ifrån och har problem med att röra musen till höger om mig rätt på skärmen fem meter framför mig. Man kan inte vara bäst på allt, även om vissa är bra jävla nära!
En hyllning till Egon, för att jag får låna hans dator -hur länge jag vill! Haha, jag som trodde att jag skulle vinna flera dagars respekt genom att ha tagit mig in på hans rum. Vi har ju lite av en katt-och-råtta-lek på gång. I två år nu har vi varje dag kämpat för att vara den som lägger den bästa kommentaren. Alltså, den elakaste. Vi kämpar sida vid sida för att vara den som får den andra att bli tyst. Egon, puckade Egon. Jag kommer sakna honom nå sjukt när vi slutar. Fast just nu jämför han mig med en bebis på AFV, så för tillfället är han ingen favorit! ;) Han höjde sig nyss genom att säga att han hade Mulan på datorn, och att vi kunde få titta på den här, på hans superskärm! Dock hade han den inte på svenska, så nu fick Maria springa och hämta hit min dator ist. Aja, diggar Egon iaf, fastän att han "hihi"ade nu. Alltså, skrattade som en tjej. Ett väldigt högt fnitter med andra ord! ;)
Tusen tankar, för en ursäkt.
Jag vet att det är jag som ska fixa det, men vad är det för mening med att göra det när du lämnar mig om 20 dagar? Gör det inte mer ont att sakna än att inte bry sig?
Det går tusen saker genom mitt huvud nu. Jag tänker på allt och ingenting. Folk hör av sig från höger till vänster. Folk förväntar sig att jag ska höra av mig från vänster till höger. I ett år har du haft all min telefontid. MInst en timme om dagen. Jag har stannat uppe för sent, jag har lämnat kompisar, jag har missat saker, men framför allt har du tagit min telefontid ifrån andra. Förut pratade jag såhär med Natalie, timmar, varje dag. VI har aldrig haft så dålig kontakt som vi har nu, och kanske skyller jag någonstans det på dig. Jag vet inte, jag vet verkligen inte. Kanske har jag offrat för mycket, och nu har jag insett att du försvinner. Det är kanske bortkastat. Vem vet, du kanske inte kommer hem igen. Eller också så kommer du hem, utan att komma ihåg mig.
Det känns på något sätt bättre att kasta bort det nu, så jag inte väntar ett X antal månader på att sen bli av med det. Jag har sagt att jag inte vet, nu säger jag det igen; jag vet inte. För det gör jag inte, det är det som är så extremt frustrerande.
Jag kommer ringa och jag kommer försöka. Jag vetr inte varför jag skrev nu, jag vet inte vad jag vill ha fram. Jag trodde kanske att jag skulle få fram något. Komma på något. Fatta. Fast jag gjorde inte det, det gav ingenting.
Jag älskar dig och jag kommer aldrig någonsin glömma dig. Kom ihåg det och tänk på det när du åker. Tro inte att jag lämnar dig, jag vet bara inte hur jag ska hålla dig kvar.
Rest in peace.
Jag vet inte vad det var som fick mig att förstå, men något förändrades, och redan innan jag förstod hade jag handen på henne. Jag var beredd på att skratta bort min hand med något i stil med"jag trodde din hund hade dött", men handen skulle vara där. De två meningar som kom sen är något man förväntar sig i filmer och i böcker. Inte när man ligger bakis i en säng hemma hos en kompis och ska åka till hennes föräldrar, titta på platsen hennes mamma vill sätta upp en stuga på, och avsluta kvällen i Hede med pubkväll. Man förväntar sig inte att vakna upp av ett helvetesbesked.
Hennes kusin är död. Det är svårt att veta hur man ska vara, vad man ska säga, och hur man ska agera när något sånt här händer. Jag var med halva dagen, som stöd. Jag höll mig stark dom första två timmarna, men sen gick det inte att ungå vilken tragedi jag befann mig i. Blödiga, och böliga, Linnéa kom fram. Det är svårt att vara stark.
Jag följde med till platsen, och jag var med när dom tände ljus. Jag såg den plats där en människa som stått så väldigt nära henne dog. Det var hemskt att se. Sorgen är så total och så enorm, att det är svårt att inte bli tagen av den. Även om man egentligen står utanför.
Jag vandrade omkring med röda uppsvullna ögon, med en klump i magen, och en känsla över mig som är obeskrivbar. Trots detta kunde jag sätta mig i bilen och köra ifrån det. Det tog hårt på mig, men jag kunde lämna det bakom mig. Det finns en familj i en by som inte kan lämna det. Inga mil kan ta dom ifrån den smärta dom känner nu. Inga ord tar tillbaka den dom har förlorat, och inga andra kan någonsin förstå. Jag är verkligen ledsen. Jag lider med dom, men hur gärna jag än vill, kan jag inte förstå.
Jag körde hem, fast nu i efterhand så skulle jag nog ha stannat. Ingen människa ska köra 25 mil dagen efter när man bara sovit tre timmar. Jag hade kunnat göra dagen ännu värre. Kanske var det den tanken, och själva känslan över att se hur smärtsamt det är för dom som är kvar som fick mig att grina dom första fem milen. Jag är inte religiös, men när jag passerade platsen mumlade jag några ord om frid och trygghet. Om förlåtelse och förståelse. Jag bad Gud se till att han fick vila i frid.
