Puckopokalen.
Med den forklaringen som ursakt for det jag nu kommer skriva, hoppas jag att ingen kommer tracka mig. Det var namnligen sa att vi satt ett gang tjejer vid "matbordet" och snackade om allt mojligt, till exempel om Estlandsresan forra aret. Bredvid mig satt ocksa var Kanadensiske busschauffor, Dan. Jag kande plotsligt att jag behovde slappa en liten rackare, men jag kande samtidigt att jag inte orkade resa pa mig... Jag drog snabbt slutsatsen att jag struntade i vad brudarna markte, kande och horde. Problemet lag hos Dan. En tanke, som absolut inte borde ha bildats i min hjarna, gjorde att jag helt avslappnat gjorde det jag skulle.
Nar det trycket slappt fungerade min hjarna igen, och jag fick en panikklump i magen. For visst ar det sa att Dan forstar att jag fiser, fastan att han inte forstar mitt sprak...? Skamnivan ar hog, och jag borjar bli riktigt radd for mig sjalv. Jag verkar inte kunna tanka utanfor svenskans granser. Forst pasken, och nu fisen. Vad kommer harnast? "Ah, dom ser inte att jag ar naken for de forstar inte vad jag sager!"? Man kanske ska stryka planerna pa att bo utomlands...
I'm sorry I'm so boring...
Idag hade jag nagot skitkul att skriva, men det forsvann pa vagen... Jag har inte en aning om vad jag ska kunna klacka ur mig. Typiskt va? Jag antar att det ar det har man kallar bloggtorka.
Sista dagen i Great Falls idag. Imorgon bar det av till Bismark, delmalet innan Mineapolis. Det tyckte ni var ungefar lika intressant som jag tyckte det var att hora vilka som tyckte att potatissalladen vi fick till lunch var god och inte. Ber om ursakt for det. Och om ni mot all formodan tyckte att det var lite spannande, sa kan jag beratta att jag horde till dem som tyckte att potatissalladen var helt okej!
Jag vet att jag kom pa nagot annat sant har vardagligt som jag verkligen hatar, men jag kommer inte pa vad. det var nagot ganska otippat iaf, och jag kom pa det i koket. Det kanske dyker upp nagon gang.
Nu ska vi tydligen stada hela stationen... Dammsugaren vralar sa jag funderar pa att trycka in de gul/rosa orpropparna vi fick i Canada. Vilken helkvall!
God morgon!
Stina, jag ar glad for din skull att du fick det larmet! Fast jag hade varit annu gladare och du fatt det med mig... ;) Jag snarkar icke! Mike daremot... den karln kan nog! ;D
Klockan ar 6, och jag och Maria har precis suttit klart vart larmlosa pass. Det kanns skapligt onodigt att ha klivit upp klockan 4, for att bara sitta arslet platt och vanta pa de magiska orden i hogtalaren. Station 3 fick aka pa ett larm, vilken inte fick det hela att kannas battre. Men men, that's life.
For att fordriva tiden bestamde jag mig for att klia sonder min hals. Jattebra! Varfor skulle det racka med att jag flagnar overallt liksom?! Aja, ar man dum sa ar man. Det ar nagot jag och Maria diskuterat pa vart pass, lokal dumhet. Vi bada ar i grund och botten riktigt smarta, men sen finns det de dar stunderna da hjarnan ar helt felkopplad. I kunskap ar vi bada smarta, men nar det galler vissa smasaker sa brister det. Jag tanker for narvarande pa min lilla tabbe med pasken i andra lander... Kanns krangligt att forsoka forklara det nar jag saknar vissa bokstaver, men vissa av er kommer nog ihag det iaf!
Nu tappade jag fokus, sa nu sticker jag! Back to bed, tankte jag saga. vad jag menade var: tillbaka till luftmadrassen med en illaluktande sovsack pa.
District 1.
Det finns en massa saker som vrider om magroten pa mig. En av dem upplevde jag for en liten stund sen; en dorr som stangs bakom en. Inte sa spoklikt som det later, med en dorr som helt plotsligt stangdes, utan helt enkelt en dorr som automatiskt gar igen som jag sjalv oppnat. man orkar ju inte sta kvar och kolla medan den stangs, och da borde man ju vara pa det klara med att den kommer stangas bakom en, men det ar en av de varsta sakerna jag vet. Kanslan av att bli instangd och inte veta om man kommer ut ifall det hander nagot. usch! Nasta gang far nagon folja med mig och hamta smor!
Nagot annat som vrider om i magen pa mig ar nar larmet gar 10 minuter innan mitt shift, nar det gar under rubriken structure fire och jag missar extra bilen som gar. Kul det! Inte blir det battre av att det, en halvtimme in pa mitt shift, gar ett larm till, nar de andra inte kommit tillbaka sa jag och malin kan aka med. Typiskt sager jag bara. Nu ar klockan runt 05.00, och vi har egentligen bara en timme till, men jag tror vi kor pa tva timmar till, ingen ide att sova en halvtimme innan bussen gar mot station 3 (?) och kemdykningsovningar.
Nu ska jag glida ner i en av de underbara fotoljerna och hoppas pa att hora ett larmutrop som slutar med "district 1", sa jag kan springa till brandbilen och hoppa in mitt emot den korta, men ack sa snygga, brandmannen.
tisdag.
Idag hade vi repraddning och firade ner oss fran en byggnad. Mer an sa ar nog ingen av er intresserade av. Sa darfor gar jag vidare!
Idag lider jag fortfarande av min kraftroda nyans, och har darfor inhandlat spf 30. Jag har bubblor, i stil med sma blasor, pa nasan, och jag kan saga en sak : Det kanns. Nagot annat som kanns ar att ingen, INGEN, har lagt en kommentar om hur mycket de saknar mig har, fastan att min telefon ar ur funktion och att facebook inte fungerar har. Det far mig verkligen att langta till hemresan! ;D
Aja, nu ar det dags for den underbara duschen, innan jag sover mig i form till nasta jourpass.
Great Falls Fire Department, station 1.
Just nu sitter jag pa en brandstation i Great Falls, och vantar pa att mina jourtimmar borjar. 22.00 kommer jag och Asa folja med brandmannen pa alla larm de far. Hur hemskt det an later onskar jag olycka till invanarna i Great Falls. Eller jag anser val snarare att om de nu ska plagas av olycka sa kan de ju fa gora det medan jag ar pa jour.
Tidigare idag har vi varit ute pa vandring. Den vandringen resulterade i en extremt brand overkropp, da vadret har ar kanon! Nu svider det fint pa bade armar, brost, axlar och ansikte, och trots att jag alskar det faktum att jag fatt farg lider jag lite mer an behovligt... Kommer bilder sen nar jag kommer hem!
Nu ar maten redo, sa jag lar kila. Aker pa stryk om jag sager att jag langtar hem, da allt ar underbart har, men nog far man val saga att man saknar sina basta? Puss pa er!
Canada/USA!
Vi spenderar sista dagen i Canada på motel 6, och imorgon ska vi glida över gränsen till USA. Jag har nu s100 certifikatet, och är alltså tillåten att bekämpa skogsbränder i British Colombia. Stort va?! I natt sov vi i ett indianreservat, vilket var helt fantastiskt. Människorna här är underbara. Grinade såklart som en unge när vi sa hejdå till de vi träffat och faktiskt lärt känna den senaste veckan.
Saknar er alla, jättemycket. Telefonen är helt befriad från nätkontakt, så därför har ingen fått ett "jag-lever-sms", och jag har inte heller fått något "jag-hoppas-du-lever-sms". Vi får väl se vad som ligger i inkorgen när min pärla bestämmer sig för att gå igång.
Nu lär jag kila, men jag hoppas att allt är bar med er där hemma!
Resan kan ni förresten följa på www.usaresan.com.
Puss och kram!
So long, fuckers!
Jag borde göra som alla andra och umgås nu, istället står jag här och tänker på er! Vilken tjej! Tänkte säga att jag kommer sakna er, grymt mycket. Allihopa. Redan nu, antagligen på grund av mitt tillstånd, skulle jag kunna börja grina över att jag kommer sakna er så mycket.
Nej, nu blir jag sentimental! Ha det bäst, så hörs vi om tre veckor! Om jag inte får tillgång till någon dator innan, såklart.
Puss på er!
(Tack igen, Anna, för dina underbara röda energibitar!)
en fullproppad torsdag.
När jag loggade in nu hade jag inte bara en, utan fyra kommentarer! Vad glad jag blir!
Det var jättekul att träffa alla, Sussa! Och självklart kan jag spy även på din religion, Erika! Jag har så mycket kvar att jag funderar på att skicka in det halvfärdigt med en tårdrypande undanflykt. Jennifer, jag ber om ursäkt igen. Tyvärr kommer det inte direkt att bli bättre på uppdateringssidan de närmsta veckorna... Haha, Stina, Stina, vad exakt är det du tänkt dig? ;)
Trots mina förberedelser är jag inte ett dugg förberedd inför resan. Jag har inte packat än, och jag oroar mig minst lika mycket för själva packningen som för hur jag ska få med mig vågen, som jag ska väga packningen på, till Torps. Om jag ligger risigt till inför resan, så ligger jag ännu risigare till när det gäller religionen. Jag är så less så jag vill spränga mitt huvud.
Ett sista försök med religionen nu, watch out here I come! Och om jag inte hinner lägga det sista inlägget imorgon, så säger jag hejdå nu! So long, fuckers!
misslyckat handshake.
Nu ska jag ta tag i den del som saknas från en hel fjärdedel, sen ska jag glida ner i sängen och sova som en stock, till klockan halv åtta. Då blir det en dusch, en frukost och en sminkning innan jag beger mig in till stan.
Tillbaka i norrland.
Det kan jag säga, att den dagen jag saknar skolan så har jag glömt hur slutuppgiften i religion A kändes. Den är ungefär som gräsmattorna jag klippte på sommarjobbet för två-tre år sedan. Stora och fulla med sten och sönderkörda kaviartubar. Skillnaden är att jag inte kan drömma mig bort och tänka på något annat. Jag sitter inte heller på något som vibrerar sådär skönt i arslet. Det här är mer som en finne på vardera skinka, när man är ute på en dagslång ridtur. Jag vill helt enkelt bara säga "jag ger upp".
I Älvkarleby har jag haft det bra såklart. Pippsallad med Jennifer och Lina, myskvällar med Martina, bilsnack med Elin, snabbträffning med Anton, hängning hos Svenssons, drygning hos mormor och fika hos faster. Älvkarleby är faktiskt fortfarande mitt favoritställe på jorden. Är det konstigt det eller?
Påsk!
Idag hände något som nästan aldrig händer. Min lillebror tog in min väska från bilen. Anledningen till detta var inte att vara snäll eller att ta hänsyn till att jag hade en telefon i ena handen, utan het enkelt för att ju snabbare jag kom in ju snabbare fick han börja leta påskägg. Vi håller starkt på traditioner i vår familj, så ja, jag får fortfarande påskägg. Och jag har fortfarande julstrumpa.
Det här är givetvis inget jag går och säger till folk (som jag inte känner så väl) så när jag kom hem till min mammas pojkväns mamma och fick ett cloettaägg tryckt i min famn så skruvade jag mig inombords. Hade mamma berättat? Var det ett skämt? Nej... Alla barnen hade helt enkelt fått ägg. Jag skruvade lite på mig, och sen frågade om jag fick sitta vid vuxenbordet.
Gårdagen var ingen höjdare för oss som inte hade biljett till logen (lorentz och sakarias), så vi tar nya tag idag. Vi brassar ner med två eller tre bilar och skakar lite rumpa. Eventuellt sitter och håller in magen vid en bord. För är det något som är extremt så är det min nya kropp. Den passar inte riktigt mig, inte ens med några schyssta accesoarer. Jag skulle skänka den till Rädda barnen, och köpa en ny på rean, om jag kunde. Sitter dock ganska så fast, även om jag skulle kunna ta mig ur den en snabbis och ta en kik i mitt cloetta-ägg...
