Jag har träningsvärk sen jag tvättade bilen igår. Jag skäms en aning. Inte bara för träningsvärken heller, utan för att jag är allmänt äcklig idag. Fettigt hår, svettig pyjamas och ont-i-halsen-andedräkt. Jag är äcklig, och jag skäms över det. Fast... jag har ändå ingen plan på att ändra på saken!

Jag la ut en bild på facebook igår, sen jag och Jennifer badade, men tänkte inte riktigt på hur väl min rumpa verkligen syntes... Jonathan var ganska snabb med att kommentera saken, och efter några om och men tog jag bort bilden igen. Nu föll det sig dock så illa att det han sa om att han redan printscreenat den faktiskt stämde. När jag loggades in idag möttes jag av albumet "LINNÈA WESTBY" med bilden "ROOOOMPAH" i. Jag var urklippt, så att man kom riktigt nära - och givetvis taggad. Det fanns en del korta kommentarer också. Behöver jag säga att jag skäms?

Jag har inte tänkt ge er någon uppdatering från midsommar, ingen läser (och ingen bryr sig) iaf. Jag hade trevligt och mindre trevligt - vi lämnar det så. Bilder från helgen har jag ju dock lovat, men nu när jag är så förbannat less på dessa fotouppladdningsprogram så känns det som att jag vill skjuta det på en skottkärra framför mig. Kanske kan slänga in någon, så det verkar som att jag ansträngt mig!

Istället kan jag berätta att jag fick nytta av mitt IVPA-intyg och min akutsjukvårdsutbildning idag. Detaljer känns för utlämnande, så jag tänker egentligen bara säga att jag fick ta hand om en kvinna tills ambulansen kom. Man får en kick, och på något sätt gillar jag det, så man kanske skulle bli sjukvårdare trots allt? Får väl se hur det blir med den saken, än så länge drömmer jag ju om korvar på nätterna.

Just det, en nyhet. Jag vaknade förkyld imorse! Snorar, snörvlar och beklagar mig över en smärtande hals. Jag har återigen blivit en karl, rent ut sagt. Jag är den klemigaste, löjligaste och mesigaste förkylda människan man kan hitta. Nej, brorsan är nog snäppet värre! men ni fattar grejen!

Bilder, ja!


Jag och min Martina på väg till Öregrund!



Beredda på en riktig kanonkväll...



Segaste jag krävde att slippa böja mig ner utan trosor(skulle byta), så Olivia ställde upp!



Robin, Martina, Emelie och Olivia.



People - och Martina!



Jag, Emelie, Roseanne och Olivia. På väg ner till Öregrunds centrum.



Jag och mina "fina bilder"!



Miff, Muff och Puff. Riktiga hålutfyllnader (och ni vet hur stort det är).



Inte fasen ser det ut som att Martina KÖR automat för första gången eller?! Däremot hoppas jag att det syns att jag sa "jag passar faktiskt inte i dom här" innan jag blev påtvingad brillorna. (Alltså, jag är medveten om det och därför är det inte pinsamt... eller?)



Tom fick som vanligt ställa upp på att ta trippelbilder. Och precis som vanligt gav han upp strax innan vi blev nöjda med någon...



På söndagen tog jag mitt första utebad i år, efter en pippsallad med Jennifer och Ewe.



Fina Ewe och stjärnstjärtiga Jennifer!


Så, nu ska jag gå och lägga mig. Jag tänker vakna tidigt imorgon, bara för att kliva upp tidigt för att göra ingenting, bara för att njuta av min lediga dag! De är ganska få i framtiden, så man ska hålla i dem så länge det går.

"Vi är ledsna

Firefox har stött på problem och kraschat. Vi ska försöka återställa dina flikar och fönster vid omstart.

För att hjälpa oss att diagnostisera och lösa problemet kan du skicka oss en kraschrapport."  /Mozilla kraschrapportör

Idag hatar jag allt som hör till tekniska prylar. Bilen (som jag har fått skrapat bort Älvkarlebys alla myggor med naglarna på), Facebooks bilduppladdning (som skickar upp samma ruta femhundramiljarder gånger, fastän att man tackat nej lika många gånger), datorn (som är allmänt seg) och som ni såg längre upp ; Firefox. Vore världen bättre utan all dess nya teknik? Jag undrar jag.

Världen vore bättre utan kameror också. När jag är med på en liggande bild och jag ser okej ut på den, så blir jag jätteful när jag vrider den till stående. Alla andra däremot, ser ut som de gör både liggande och stående. Då är det alltså så enkelt att jag antingen faktiskt är så ful som jag är på de stående bilderna, eller också så blir alla andra för fina på stående bilder. Jag vet ju vad jag tror...

Jag är hemma. Jag har bråttom. Min blogg har fått en sväng av spunk (syns på förra inlägget) och jag vet inte hur jag ska bota den.

Dags att sticka! Kommer tillbakanågong gång med längre meningar och massor av bilder (mest för Annas skull)!

Puss!

Du lilla sparvöga flyg över ängarna
Dröm dina drömmar så länge du känner liv
Du lilla sparvöga flyg över ängarna
Dröm dina drömmar så länge du känner liv
känner liv


Nu åker jag till Älvkarleby. Det ska bli underbart, även om det aldrig blir lika underbart som förr.
Midsommar firas nog i Öregrund med partybrudar! Det ska bli kanon. 


Vår tid är nu, en svartvit bild
som blir till färg om du vill
Så många val, så svårt o se
när dina bruna ögon vill se mer

Jag ska ge er gårdagen i bilder.


Solen sken! Det blev inget sågsand eftersom att Anna grisade så jävligt... men det tar vi igen! :)


Jag fixade frukost... Det här var tredje mjölken inom loppet av två dagar som gjorde min oboy prickig! Vidrigt, så det blev ett glas saft ist.



Jag tog tusen bilder på blommor när jag behövde en paus från svettbänken, bara för att få till några bra...


Bästaste Jens, som jag nu måste kalla Gud (?!), kom förbi med min födelsedags- och studentpresent. Eminems nya skiva! Helt underbar är den. Ännu bättre blev min tillvaro sen jag införskaffat Solos julinummer.



Jag kände mig som en vit och strandad säl, trots det blev min näsa alldeles för grillad.


Vem behöver flyga högt när man kan ligga lågt?


Jag känner mig utvecklad. Nästan modern. Såhär har jag aldrig gjort förr! Okej, jag ångrar mig. Det känns som att jag har klivit tillbaka ett steg i utvecklingen och gjort om min blogg till bilddagboken 2. Inget mer sånt här, LOVAR!

Idag har jag shoppat lös här hemma i stan! Jag har även jobbat och unnat mig finbesök. Jag satsade till och med så hårt att jag fick hålla in magen en gnutta. Det var värt det, tror jag.



Min nya kofta, som kostade 99 kronor! Älskar HM.
"NATALIE LINNEA" och "FÖR ALLTID ÄR VÅRT" står det i varsin ring på mitt halsband.
-En studentpresent som värmer mitt hjärta.

Jag hade något jag tänkte skriva, men det försvann någon gång under mitt och Jens 59 minuter långa samtal. Antingen före eller efter det att jag kallade honom för pruttefnask. Det var galet kul, antagligen bara för att jag är galet trött.

Imorgon blir det sågsand om solen når hit. Annars blir det någon form av slappning till klockan fyra då jag ska dra mitt arsel till Marcus skola och hämta honom. Tyngden av att vara storasyster med körkort.

Bilden förresten, koftan är rosa. Jag tänkte på Martina när jag köpte den, för första gången vi träffades sa jag att jag inte passade i rosa. Hon och Natalie sa att jag visst gjorde det. Jag är fortfarande inte särskilt övertygad, men den här koftan köpte jag - för Martina och Natalie. Åh, jag önskar jag kunde tjata på Natalie om min rosa-passning tills hon lessnade. Eller att hon kunde vara med oss på midsommar. Att hon skulle kunna säga "egentligen känner jag bara för att vara hemma", för att sen satsa så hårt att hon dagen efter drog sin vanliga "jag ska aldrig mer dricka alkohol". Vårt hjärta.

Jag har inte längre koll på exakt hur lång tid som gått, men saknaden känns fortfarande likadant. Någonting man har i sig, som är för stort och för smärtsamt för att man ska kunna acceptera att det är en del i den man är. Någonting som aldrig skulle hända mig. Min bästa, mitt allt - jag älskar dig fortfarande mest.

Jag ska ju egentligen inte ens tänka på choklad. Jag får ju bara inte. Och i vanliga fall så gör jag inte, men ibland, som när jag har mens och är allmänt skitsugen, då bara måste jag. Idag var en sådan dag. Fast egentligen inte, kom jag på. Idag var en dag med en skylt med texten "LÅT BLI!!!!". Givetvis blinkade lampor runt. Jag skulle ha tänkt framåt, ungefär så långt som till imorgonkväll, för att inte tala om midsommar... men såhär gick det:



Godis är gott!


Tre underbara avsnitt tog jag mig ikväll. En kväll som var som en kväll ska vara.


Ni såg skålen? Vet ni var det tråkiga är? - Att jag kom på att jag var sugen på chips när jag ätit en tredjedel. För att få ut någonting av pengarna (statoils godispris är inte att leka med!) pressade jag i mig tills jag kom ner till hälften.
Nu har jag en smärtande finne på hakan.

Nu ska jag sprida ut en fantastisk nyhet. Jag spenderar min midsommar i Älvkarleby! Kommer ner på torsdagnatt om allt går som planerat. Sen åker jag hem igen på söndagkväll. Tre dagar på mitt ställe, med mina människor. Jag har längtat som en galning, och nu går jag bara runt och ler på insidan. I'm on my way!

Berättade jag om min kassa frdagkväll? Det värsta, och viktigaste, var iaf att jag skulle köpa en fet godispåse. Jag brassade ner till godishuset, hoppade ur bilen, låste och knallade mot baracken som godis"huset" flyttat in i. Där och då insåg jag att baracken var borta. Godishuset finns inte i Älandsbro mer.

Jag stannade upp och stod och stirrade, på det som brukade vara himlen, för en stund. Sen kände jag att jag ville grina. Jag kämpade emot och klarade mig, men jag var riktigt låg! Så, det är anledningen till att jag stannar och köper godis på vägen till mamma nu. Det går helt enkelt två ica-påsar på en godishuset-påse. Förresten så har Ica stängt! Har macken öppet tro? Annars blir det en trip förbi jobbet när jag åker hem igen.

Intressant va? Tänkte bara låta er veta...

Så kom den dagen då jag tappade en bulle och en korv på golvet, grillade två korvbröd i onödan (och fick slänga dem med) och skvätte vitlökssås och senap i fejset på mig själv. Jaja, en dag mindre att oroa sig för!

Det värsta med att ha flyttat hem är att jag inte kan prata ostört i telefon någonstans. Det bästa är att jag har tillgång till Internet, varje dag. Nu är ju det givetvis inte bara frid och fröjd, varför skulle jag då nämna det? Grejen är den att jag börjat logga in på msn lite då och då nu, vilket har resulterat i att en massa äckel börjat skriva. Var kommer de ifrån?!

Någon engelsktalande jävel bad jag dra åt helvete. Sen började ** skriva, som började när jag var kanske 14. Jag som alltid varit för snäll för att be folk sticka har stått ut med den saten lite då och då, för på något jävla vis fick han mitt nummer. Började smsa en gång när jag var med Natalie, hon tyckte såklart att jag skulle säga väldgt tydligt att jag tyckte att han var vidrig och borde hålla sig till dem i sin egen ålder. Jag klarade såklart inte av detta, utan svarade trevligt på karlns frågor. Trodde jag blev av med honom gång på gång, men ungefär en gång per halvår har han hört av sig.

Nu skrev han till mig på msn, och en av de första frågorna var "Och hur är det med killen då?". Tönt, tänkte jag, ska det vara så kan du väl lika gärna fråga rakt ut ifall jag är singel?! "Även att du frågar om honom innan mig" skrev jag istället, eftersom jag fortfarande är för trevlig för att inte svara. Det visade sig att han syftade mer på vårat förhållande.

- Då slog det ner i mitt huvud! Sist han ringde mig och började ställa en massa frågor så drog jag ihop en historia om att jag precis hade förlovat mig och att vi skulle flytta ihop till helgen. Jag satt på bussen bredvid Maria och försökte dölja mitt asgarv. Jag hade en känsla av att jag överdrivit en aning föööör mycket, men han köpte det tydligen! Mitt svar på hur vi hade det blev : jo, vi har det bara bra! (: har nyligen bytt lägenhet, han fick lite för långt till jobbet... (Jag kom inte ihåg vad "han" heter) En eloge för trovärdig ljugning ska jag ha!

Jag funderar på att blocka det vidret, så jag kanske blir av med honom en gång för alla.

Okej. Dagen är här. Jag tänker säga det jag aldrig skulle säga, på riktigt den här gången ;

Jag saknar det. Torpshammar, skolan, människorna - allt.

Framför allt saknar jag min lägenhet. MIN säng, MINA nycklar, MINA plattor, MINA skåp, MINA garderober, MITT stora badrum, MIN tv, MIN dosa, MITT val av kanal och MIN tillåtelse att lägga saker var än JAG ville lägga dem. Jag saknar friheten att själv göra vad jag själv vill när jag vill göra det. Jag saknar ensamheten.

Jag saknar till och med mitt kära ex:s ljud från sin sida väggen. Jag saknar att hata honom för att han lämnade frysdörren öppen och jag saknar att hata honom för att han spelade samma dåliga låtar om och om igen när jag skulle sova.

Jag saknar mina och Mis tisdagar, och våra satc-race. Sex and the City blir nog inte samma sak när man tittar på det själv. Jag saknar våra samtal i soffan och våra promenader. Våra sjung-spring-rundor, fastän att jag inte tycker om att springa! Jag saknar min Mis.

Jag saknar att knalla upp till Erika på morgonen och möta hennes sorkgestalt i dörren. Jag saknar att ha någon att fråga vad jag ska ha på mig på dagen. Jag saknar att ha någon som alltid ställer upp på att dela ens dåliga samvete över att man ätit onyttigheter. Någon som alltid ställer upp på att köpa onyttigheter. Någon som lägger puckade kommentarer och säger "förresten" i varannan mening. Jag saknar mitt Ecklo.

Jag saknar min Pöåowsa, som är min trygga. Min mama. Hur ska jag kunna köpa kläder utan henne? Jag saknar någon jag måste tvinga att krama mig, för att hon egentligen inte tycker om det. Jag saknar våra skrik-sjungningar i ärtan, och våra chipsätningar dagen efter. Jag saknar min Åsa.

Jag saknar min tokfrans, som alltid fes på mig. Jag saknar våra Greys-tittningar och våra elaka kommentarer. Våra rumpningar och våra seriösa samtal. Jag saknar tjejen som vet och förstår. Jag saknar min stina.

Jag saknar min gos, som aldrig riktigt blev min gos. Som var fel, dålig, puckad och ändå så rätt. Jag saknar tryggheten och värmen, känslan och spänningen. Jag saknar det.

Jag saknar Eric och Philip och våra filmkvällar. Jag saknar Rassan och hans sköna kommentarer. Jag saknar Jonathan och hans dryghet. Jag saknar alla, nästan alla.





Jag saknar min håla, och allting i den.

Här sitter jag och försöker lyssna på en massa bra låtar, men hur bra de än är dras jag bara till en enda. Den bästa. Den enda. Not afraid. Jag är besatt, tror jag. Jag älskar låten, väldigt mycket.

Nu ska jag tvinga mig själv att lyssna på något annat så jag inte lessnar på den! Har redan slutat lyssna på den... Ni vet, man inser att man glömt att man hört första versen helt plötsligt. Bara för att den går om och om igen. Nu blir det Fronda och Sommar. För att sommaren måste höras om den inte känns.

Har pillat lite med kameran, och lagt in mina första bilder på datorn. Here you go!


Det här är då min älskade blåa!



En ful bild på mig som egentligen skulle bli fin för Jens skull, men men, han får ta mitt ord.



Och här har vi det jag pratat om. Samma bild, fast körd genom "slät hud- hårt". Blir en aning, sisådär jättemycket, bättre!


"Brudar, brudar, brudar! Alla gillar brudar!" - Underbar bild, om jag får säga det själv!


Party, från noll till hundra. (alltså blandade åldrar)


And the kids!

Det här är bilder från min lördagskväll.
Golvet var knökat, och jag kände att jag kommit rätt. Det blir en bra sommar!

Viktoria och Daniel. På varenda löpsedel, i extra bilagor, på tv (och alla kanaler), i debatter, i diskussioner, i undersökningar och i våra huvuden. Bröllopet är ikväll va? Jag har faktiskt ignorerat allt som har med det här att göra. Visst, han blir en stor människa över en dag, hon är lycklig. Jätteroligt, verkligen, men kan de stackars människorna få vara ifred? Jag beundrar dem, inte bara för att de är kungligheter, utan för att de hittat en kärlek som håller även när hela Sverige, och kanske världen, analyserar och drar i den. Det är stort. Vi vanliga svenskar brukar hitta massor med fel i vår potentiella partner, vi brukar leta felen. Tänk att hitta någon som är så rätt att den är rätt även när nio miljoner letar fel hos den. Det är väl ändå drömmen?

Något jag hittat, som är rätt, är min kamera. Den har en Beauti-funktion, så man kan fixa slät hud och gnistrande ögon på människor. Är inte det pricken på i:t? Haha, de hittar på så mycket, och man är dum nog att använda det. Kan fixa någon bild med tillslätad hud och gnistrande ögon sen. Så kan ni få se före och efter så att säga;D

Nu blir det duschning, ifall att jag och Anna kommer på ett sätt att ta oss in till stan.

Idag köpte jag en av mina studentpresenter. En kamera! En blå kamera. En jättejätteblå kamera. Kommer älska den av hela mitt hjärta!



Jag bad om hjälp, inte bara för att få höra om de olika kamerorna, utan för att få säljarens medhåll på att köpa den blåa (dyrare och bättre) kameran istället för den gröna (billigare och sämre). Eftersom jag redan bestämt mig i mitt innersta att jag ville ha den blåa, fastän att jag visste att den gröna skulle räcka gott och väl...  För mig är det ju bara en sak det handlar om - färgen. Denne säljare var, till skillnad från sveriges Experter, extremt charmig och kunde verkligen sin sak. Vilket resulterade i att jag klev ut på Mediamarkt:s parkering med själva kameran, ett minneskort, en kameraväska och en känsla av att vara fullständigt lurad. Han var så duktig, denne karl, att jag nog köpt ännu mer om jag haft mer pengar... Och då var jag ändå fullt medveten om hans teknik under hela insatsen! Eloge ska han ha, - och löneförhöjning.

"Sovgatt", sa jag nyss till min pappa. Jag hatar när det händer! Ni vet, man blandar ihop ett ord med ett annat för att man inte kan bestämma sig för vad man ska säga. Något annat jag hatar är att alla bilar som verkar vara bra och som faktiskt är till salu är antingen röda eller vita. Det där med färgen ni vet, skitviktigt. Jag passar inte i rött, och vitt har jag redan haft. Så enkelt var det. Nu vill jag ha en blå bil, eller en svart, som kan matcha min kamera. Så länge jag inte har nyckeln i min hand har jag rätt att ha förhoppningar om den perfekta bilen, även om jag vet att jag antagligen kommer hamna i en knallröd mazda 626 utan radio till slut.

Börjar 12 imorgon, ändå har jag sumpat min skönhetssömn nu. Piss. Godgott!

I'm not afraid to take a stand
Everybody come take my hand
We'll walk this road together, through the storm
Whatever weather, cold or warm
Just lettin' you know that, you're not alone
Holla if you feel that you've been down the same road


Jag är kär.

Ännu en dag har nått sitt slut. Den är faktiskt slut vid halv elva om man börjar jobba åtta. Speciellt nu i början när man är tröttare när man vaknar än man var när man la sig, för att man jobbar i drömmarna med. Vet ni hur många bamsekorv med mosmeny jag sålde i natt eller?! Aldrig får man vila!

Jo, en timme vilade jag idag. Min timme. Timmen då jag stänger ute allting annat, och inte ens poppar popcorn om det inte är paus. Timmen då Grey's Anatomy går. Idag var det säsongsavslutning, det och det faktum att det här var ett av de bästa avsnitten som någonsin gjorts gör att man sitter på helspänn hela tiden. Och kämpar för att inte grina. Jag gapar när de skriker, och slutar andas när pulsmaskinen piper. Jag lever mig in i serien som om jag vore en av kirurgerna själv. Därför gör det så ont i mig att måste gå igenom såna här avsnitt, samtidigt som jag njuter lite för att det faktiskt är dem som är bäst.

Det riktiga hugget i hjärtat kommer av att mitt hjärta inte fick se de här avsnitten, och grina över dem som hon skulle ha gjort. Det gör ont i mig att hon inte ligger utslagen i soffan på en kudde som är svart av hennes mascara (eftersom att hon skulle ha haft ett jobb att vara sminkad på by now) och har ont i huvudet för att hon grinat så mycket. Det gör ont i mig att hon inte längre lider över det tragiska som händer i Grey's. Det gör ont i mig att jag lever i mitt egna lilla sorgliga drama. Det gör ont.

Nu tror jag dock att Natalie grinade idag. Kanske var det ett riktigt skyskrap mellan nio och tio någonstans ikväll, då vet ni vem som snorade på er!

Nu ska jag gå och lägga mig och drömma om korv och bullar. Inte bara för att jag gillar att äta...

När jag sa att jag skulle gå och väcka pappa lite för sent, då var han redan vaken. Vi tog en ride på blocket och sen var det att hämta kärran som gällde. Längst bak, i garderoben, under tältet och under två kuddar - där låg min trosväska! Problem solved.

Jag packade om två kartonger och bar ner dem i källaren, sen körde jag fem kartonger till mamma, allt för att det ska se ut som att jag ansträngt mig. Nu ligger det kanske bara sju väskor kvar bakom soffan här. Plus någon kartong och några påsar... Ska jag bo hemma får de fan ge mig plats!

Värt att nämnas är att jag under hela tiden jag slet som ett djur hade på mig ett par jobbarbrallor och en tröja från Great Falls Fire rescue. Nu får de flesta upp bilden av en vältränad kille i snickarbrallor, bar överkropp och en brandhjälm med en slang runt axeln. Felfelfel. Nu var det jag, som hade dessa jobbarbrallor under tuttarna och gick och drog i detta "whatever" som hängde över kanten. Tröjan jag hade på mig brukar jag i vanliga fall ha till tights. På mysdagar. Så, nu är ni med mig.

Nu ska jag blåsa håret och slänga mig i kojsen, ska upp alldeles för tidigt imorgon och dra på mig ett par andra jobbarbyxor.

Första jobbdagen är nu gjord. Gick väl helt okej, men ni vet, PLU-nummer och knapprutiner ska in innan man kan känna sig riktigt säker! Blablabla, det alla väntar på ; jag fick på mig byxorna! Jag blev lite förvånad själv faktiskt. Så jag och pappa bestämde att vi skjuter upp mitt nya liv till imorgon. Pappa visste såklart inte att jag planerade ett nytt liv, men jag menar hallå?! Vem köper muffins och plopp [plåpp] till sin dotter om man tycker att hon ska starta ett nytt liv? Sunt förnuft.

Jag sitter och njuter av Not Afraid, och spenderar mina sista lediga 7 minuter av dagen väl. Klockan fyra, eller kanske fem över, väcker jag pappa och då ska vi ut i kärran och böka. Mitt trosproblem slutar idag. Äntligen! Det gick så långt att jag lånade ett par trosor av mamma, i storlek 40-42. Det gick dock aldrig så långt att jag använde dem. Nog för att det mest handlade om att jag provade dem och insåg att de satt för tight (40-42??!)... men oanvända förblev de iaf.

Fyra minuter kvar, blir till att läsa bloggar nu! Eller möjligtvis kolla om det kommit in någon ny bil på blocket.

Jag fick min älskade Eminem-låt, av min älskade Johanna. Vilken pärla. Fick även en massa andra bra låtar, så nu sitter jag uppe alldeles för sent och bränner en skiva! :D

Alldeles för sent ja, när man har första dagen på nya jobbet imorgon så är 22.09 för sent. Speciellt om man ska åka och hämta trosor av sin mamma, för att man inte hittat sina egna än, innan man lägger sig också. Skulle kunna åka nu, medan skivan bränns, men vad är meningen med en skiva om man inte kan lyssna på den i bilen?! Hello?

Börjar bli lite nervös också. Hur ska jag ha håret? Vilka skor ska jag ha? Nej okej, jag har bara två par möjliga, varav ett par är givna, då rsten ligger i kärran någonstans bredvid mina trosor. Jag börjar bli rädd för att inte kunna prestera, för att göra bort mig inför någon framtida kollega och för att göra uppenbara misstag. Och framförallt så är jag rädd för att mina jobbarbyxor ska vara för små! De beställdes trots allt för kanske en månad sen... Jag menar, vad gör jag då? "Ehh, ursäkta, får jag ha knappen öppen?" Nej, jag ber högre makter vara med mig.

Halva skivan kvar, nu ska jag läsa några bloggar innan jag ger mig iväg!

Jag hittade ett par gamla bikinitrosor sen jag var tretton i garderoben igår. Jag fick så lov att dra på mig dem (läs "slita på mig") efter att jag gått ut och rotat i kärran. Jag hittade inte min trosväska.

Idag tog jag med mig pappa ut, men vi gav upp ganska fort vi med... Så, anledning till att jag sitter här och ödslar både min och eran tid är att jag måste vänta tills mina två par handtvättade trosor ska torka. Iaf torka till lite, så jag kan dra på mig dem efter att jag duschat.

Hjärtat pumpar. Maxpuls. Glädjen bubblar i mig, som en skakad cola. Eminems nya låt finns på youtube! Och den är äckligt jävla bra! Han har dessutom färgat håret brunt igen, så han är lika snygg som i 8 mile. Jag håller händerna för munnen. Jag blir kär igen.
Eminem - Not afraid , den som ger mig den är älskad för evigt.

Jag ska se den igen, kanske två gånger, sen ska jag ta tag i min dag.

Ni vet dom där trosorna jag skulle gå ut och leta upp igår... Det blev aldrig av. Så nu står jag i valet och kvalet, ska jag gå ut till kärran och rota, eller gå fem steg till brorsans garderob? Haha, det är verkligen illa!

Städade ur lägenheten idag, och åkte för sista gången ifrån Torpshammar. Med en liten klump i bröstet insåg jag att det är den här dagen jag väntat på i tre år. Jag kunde inte låta bli att le, for old times sakes, så att säga. Fast nu när jag sitter här vet jag att jag är nära att skriva den meningen jag aldrig trodde att jag skulle skriva ; jag saknar det, Torpshammar, skolan, människorna - allt. Men jag gör det inte, inte än iaf. Det kanske kommer en dag, kanske redan på tisdag, för då börjar jag jobba.

Jag har bestämt att mitt nya liv och mitt "strandkropp på nolltid"-projekt ska börja med jobbet. Det blir lätt att snåla in på maten när man är upptagen flera timmar. Lika lätt blir det kanske inte att sticka ut och jogga när man kommer hem trött, men det tar vi då!

Nu ska jag gå och leta upp något gott och fira att det bara är söndag än. Sen blir det kanske till att gå ut till kärran!

Mamma och pappa hade varsin kamera på min student, och sköt blixtar vilt omkring sig. Jag log och log, skrattade och försökte se naturligt fin ut, men på något vis lyckades jag inte bli bra på en enda bild. Dubbelhakorna flaxar åt olika håll, tänderna med, och mina ögon är halvöppna på varenda bild. Jag är en skam för kvinnligheten. Ska gå igenom mammas bilder en gång till innan jag lägger ut dem, men jag kan bjuda på två redan nu. Den bästa och sämsta bilden från pappas kamera, så förstår ni på vilken nivå bilderna ligger...

Innan det ska jag bara berätta något väldigt viktigt - VI VANN BRÄNNBOLLSCUPEN! :D Antar att ni är lika förvånade som vi var, om ni läst mitt superlånga inlägg om våra tävlingar. Det var ungefär lika kul som att åka studentflak. Eller nej, ingenting slår studentflaket. Det är det absolut roligaste jag varit med om i hela mitt liv!

Nu kommer dem, håll i er!


Grotesk. Den här tar priset.


...Och det här är den bästa. Vilken nivå, vilken nivå! Check out that mother fuckin' arm!


Okej, jag känner mig generös idag. One more!


Jag och Elin!


Har haft studentmottagning idag, och fått väldigt mycket bra saker! Så mycket som är så bra att jag inte kan skriva det utan att låta som en bortskämd snorvalp. Jag får smyga in det med tiden helt enkelt! ;D

Min lägenhet, eller det som var (i) min lägenhet, är nedpackad i lådor. Detsamma gäller mina kläder och då också mina trosor (Packningen är i sin tur inpackad i kärran). Det jag ska göra nu är att kolla ifall det ligger några gamla godingar i lådan, annars blir det till att ha kalsonger imorgon! Önska mig lycka till!

För jag har tagit studenten, för jag har tagit studenten, för jag har tagit studenten! Fyfan vad jag är bra!

Nu är allt över. Skolan, plugget, den äckliga skolamaten, att ständigt måsta vara i närheten av såna jag inte tycker om och att behöva ha skorna på mig när jag går till ugnen. I samma veva försvinner allt det roliga med AWARE -07, den egna lägenheten, känslan av att alltid kunna gå till någon och rent allmänt tryggheten av att veta vad som händer nästa dag. Nu är jag fri. Nu är jag vuxen. Nu har jag nått fram och stått där med papperet i min hand. Jag har klarat mig, och jag har klarat mig bra.

Jag är glad över att det är över, glad över att aldrig mer måsta plugga mot min vilja. Ändå är det tungt. 38 människor som sprids för vinden hittar inte alltid tillbaka till varandra.

Jag kommer ihåg när min grupp, grupp B, gick vilse i skogen på väg till vår campingplats. Vi började följa fel snitslar, och kom fram någon timme efter alla andra efter att någon fått tag på oss. Vi trodde att den brutna kontakten var en överlevnadsövning, och undrade nog allihop vad vi gett oss in på.

Jag kommer ihåg när alla killarna snaggade sig i ettan.

Jag kommer ihåg vår nollning, där vi blev så extremt förnedrade att man aldrig ville visa sig igen. Att mer än halva klassen får upp spyan i halsen av surströmmingslukt är en annan bieffekt...

Jag kommer ihåg den gången Erika stod en meter utanför sin dörr och sa "åh, jag tror jag måste gå hem..." med en suck. (29 november, 2009).

Jag ska fortsätta med min "jag kommer ihåg-lista" någon annan dag, står still i skallen idag! Just nu minns jag ingenting, tänkte jag säga, men det är inte sant!

För tre år sedan hade jag ganska nyligen bestämt mig för att flytta till Torpshammar och börja på AWARE-programmet. Linjen verkade klockren, och det faktum att "Boberg var ett idrottsgymnasium" gjorde inte saken sämre. Ni vet, vältränade pojkar överallt! Man gör kanske bäst i att inte kommentera det, men de vältränade grabbarna var väl kanske inte det första som mötte mig i Ånge.

Jag trodde att jag började en fysisk linje, så jag började panikjogga sommaren innan jag flyttade. Det höll väl i sig första terminen, då jag och Åsa häckade på träningshuset i Ånge fyra dagar i veckan, men sen började träningskurvan, minst sagt, dala. Detta visade sig vara en slående trend... För tillfället sitter jag bredvid en som gått upp sex kilo, sen vi kom hit, och en som gått upp femton. True story!

Okej, det jag ville komma fram till är vår bristande tävlingsprestation. Jag fick inte till någon smidig övergång så jag hoppar helt enkelt dit direkt! AWARE-programmet har tagit över AWPE:s tävlingstradition, vilket innebär ständiga turneringar där årskurserna tävlar mot varandra. Vi, i klass AWARE -07, är en väldigt bra blandning som alltid trott det bästa om oss själva. Vi har hållt hoppet uppe genom vått och torrt, och satsat stort i alla lägen. Trots allt detta kan vi nu, tre år senare, konstatera att vi inte vunnit en enda tävling, någon enda gång. Sanningen är den att vi kommit sist i varenda turnering vi haft i Torpshammar.

Vår plan var att ta ut vår första vinst i studentlekarna, den viktigaste tävlingen under de här åren som skulle göra oss till den första klassen som sprang ut på trappan i år. AWPE har alltid, alltid, vunnit de här tävlingen. Det förväntade var alltså att vi skulle göra detsamma. Vi var hoppfulla, vi trodde, vi satsade - och vi kom tvåa. Hur det gick till vet jag inte, då vi faktiskt vann tre eller fyra av de sju grenarna, men vi kommer komma ut på trappan efter Teknik. Vilken ära, eller något.

Efter att fått höra om vårt nederlag satte vi tungan i halsen när vi på sånglektionen (ja jag vet, what the fuck?!) fick höra att det skulle bli en sångtävling mellan AWARE och Boberg. Som att vi inte var utsatta nog liksom? På något vis lyckades vi dock ta hem detta! Vi vann varsinn klubba, och vi fick tillbaka en liten minibit av vår förlorde heder. Vi tog vår första vinst på tre år. Det måste vara värt någonting. Kanske vitlöksbröd, fläskfilé och en halv påse kroketter? Annars gick jag på en skitnit när jag sprängde min magsäck idag.

Nu ska jag snart sova och ladda inför brännbollsturneringen imrogonbitti. Vi ska vara utklädda. Vi ska vara fulla. Och vi kommer inte att vinna. Vissa håller dock hoppet uppe, och de har bestämt att bara de som kan slå ska slå, de andra ska springa. Alltså, grabbarna slår, tjejerna springer. Eftersom att jag inte är puckad tänker jag dyka upp i flip-flops, så att ingen förstår att min seghet beror på mig och min otränade form.

God natt!

Paniken slår sig in och man förstår att det är över. Man vill inte, men man vet ändå, och så står man där med makten i sin hand. Jag hatar att ha makten, men jag hatar att inte ha den ännu mer.


Jahapp, nu måste vi lämna datasalen för de satans ettorna. Gör de någonting bra för oss? Nej, kan jag starkt hävda. Allt dravvel om att det är de små sm är vår framtid, in my fat ass. De är vår undergång och utdödhet.

Nu ska jag flytta på mig för deras skull, för kanske sista gången. Det är ju faktiskt bara TRE DAGAR KVAR!!! :D

Det är nu man märker att det har varit värt det.
"Ditt snitt är : 19.6".
På det får jag lägga på 1.5 extra meritpoäng. 21.1. Jag kommer klara mig så sjukt bra.

"hon har gjort mig stolt, så sjukt stolt - gång på gång." Himlens vackraste ängel tittar ner på mig, och jag vet att hon är stolt. Hon vet att jag har lyckats, trots alla hinder som stått framför mig. Hon vet att jag vet, och jag vet att hon vet.

Nu ska jag gå hem och slappna av, få besök och bara ha det bra. För att jag är värd det.

Jag har varit borta ett tag kanske ni har märkt. Det är nämligen så att jag tar studenten snart, och när man tar studenten har man tusen saker att göra, och då glömmer man lätt bort att blogga.

Igår var det mösspåtagning i Ånge, vilket var som det mesta är i Ånge. Ganska medelklassigt. Vi tågade ner till torget från skolan, och försökte överrösta Sam och BF, för att där höra kommunalrådet (tror jag det var) säga några ord och till slut tillåta oss att bära våra studentmössor. Tack, sa vi.

Jag var av någon anledning inte på topp, så jag åkte hem och somnade i solen. Sen sov jag två och en halv timme i sängen också. Efter det laddade jag dock om, och vi åkte in till Sundsvall och Stadshuset. Där fick vi någon kommentar om att vi skulle ta av oss studentmössorna och vi kunde konstatera att vi fyra var de enda fyra som hade studentmössona på oss. Vi föll för trycket, och hängde in våra i garderoben.

Det här är något som gör mig tokig. Rasande nästan. Jag tar studenten en enda gång, och då ska jag fan få ha min mössa på mig! Det är tradition, och alla andra som tidigare tagit studenten har fått gjort det med sin mössa på. Det ska vi, som tar studenten 2010, också få göra. Jäkla stil. Man ska få gå rak i ryggen och visa hela världen att man klarat sig genom de 12 åren i skolan! Folk ska se att man snart är fri, och att man snart ska få stå där med papperet i handen. Vi ska få blåsa i våra pipor, dricka våra cider och sjunga våra sånger. Det är så man gör. Det är så vi gör.

Det handlar om en och en halv vecka med mössan på. Klarar man inte av det kan man pussa min brända rumpa, innan man ser min mössa guppa iväg!


Jag ska ta studenten. Och jag ska göra det med mössan på.