Det sämsta och bästa i ett.
Jag har blivit kallad stark, och folk har inte förstått hur jag har klarat mig som jag har gjort. Inte jag heller. Jag har varit chockad, men nu vet jag att jag bara varit djupare skadad än så. Jag har dödsångest. Inte rejäl ångest, utan ångest för att jag snart ska dö. Dö för att jag går upp i vikt, eller för att jag blir lycklig. För att jag blir nitton år och sju månader, eller för att jag köper rosa skor. Jag dör om jag går på vägens högra sida, och jag dör om jag möter en traktor. Jag har inte klarat mig bra. Jag är inte stark. Jag mår inte bra.
Priset på Natalie är satt. Precis som förväntat var det alldeles för lågt. Hur skulle det kunna vara högt nog?
Med tårar bakom ögonlocket skrattade jag åt de fyra tjejer som gör sig bäst på film. Samtidigt höll jag ner stolen bredvid mig, så att min ängel skulle kunna sitta där. När min arm började skaka och hon strök mig över håret så släppte jag stolen. På samma sätt som inte kan ta tag i mig när hon skrattar behöver hon inte en stol för att sitta.
Hon var med mig, och hon tyckte precis som jag att Sex and the City 2 var värd kärlek. Ren jävla kärlek. Ändå var det så sjukt svårt att se den. Man vänjer sig nog aldrig med saknaden. Man vänjer sig nog aldrig med smärtan. - Man vänjer sig nog aldrig med att vara ensam kvar.
föralltid.
Tjoho!
För tillfället sitter jag hos Erika och tittar på henne när hon tittar på något som måste vara världens sämsta tv-program. Jätteintressant.
Jahapp, det var det jag hade att säga. Nu ska jag ta tag i min engelska uppsatts, och sen min lägenhet.
Vilken av dem vill du ha?
Kvinnor i Australien är lyckliga...
Där växer de på träd!
Jag vet var jag vill åka! (;
Things, all over.
Om man äger en trasig sak, kastar den och skaffar en ny, som man vet är bättre, så är man nöjd en timme. Sen kommer man på sig själv med att tänka på hur det skulle vara om man hade den gamla saken kvar.
Det värsta är om man säljer saken, för att tjäna pengar så man kan byta upp sig, och sen ser den gamla saken med den nya ägaren. Den nya ägaren kan dessutom ha lagat saken, och rustat upp den, och då svider det rejält. Man inser att man inte såg allt bra i saken, förrän saken var borta.
Sen finns det de saker man saknar, just bara för att de var trasiga. För att de var alldeles håliga, och gjorde en illa med skarpa kanter. Det finns de saker som man saknar, fastän att man helst av allt bara vill kunna vara glad för att man bytt upp sig.
Jag har massa saker, fast jag är ändå utan.
Jag har dessutom skrivit en inägg om saker, fastän att alla läskunniga förstår att jag skrivit om något helt annat. Helt enkelt bara för att det är lättare så.
Jag hatar saker.
Jennifeeeeeeeeeeer!!!
Tio första
Första bästa kompis: The one and only, Natalie.
Första bil: Min gula underbara bubbla! :D
Första husdjur: Det blev inte ens fiskar för min del...
Första semester: Gran Canaria med pappa.
Första jobb: På Hemab.
Första köpta skiva: Hm... Den första jag köpte själv var någon absolute music, tror jag. En dubbel-CD.
Första riktiga kärlek: Riktiga? Räknas godis?
Första piercing: Öronen.
Första konsert: Backstreet Boys! :D
Nio senaste
Senaste alkoholdrycken: Cider och vaniljvodka, eller nej, en drink var det!
Senaste bilfärd: Åkte med Elin hem från skolan idag.
Senaste filmen du såg: A cinderella story, tror jag den heter.
Senaste ringda telefonsamtal: Jens, min gris.
Senaste bubbelbadet: Hos Anna den där ödesdigra natten förra vintern.
Senaste spelade cd: Den perfekta blandskivan som jag fick av Johanna när jag fyllde! :)
Senaste puss: Den som vet, den vet. (;
Senaste gången du grät: Inte alltför längesen. Förra veckan kom det någon tår tror jag.
Senaste måltiden: Chips, och mjölk.
Åtta har du någonsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: Nej, det kan jag inte påstå.
Blivit arresterad: Aldrig.
Blivit kär vid första ögonkastet: Kär och kär, föll gjorde jag en gång.
Fastnat med blicken i någons urringning: Det har jag nog gjort, ja. När jag var liten tyckte jag om att klämma på bröst!
Fått ditt hjärta krossat: Ja, på flera sätt än ett.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Nej, det tror jag inte.
Haft ett one night stand: Ooops.
Busringt till någon: Ohja! Vem har inte?
Sex saker du gjort idag
1. Åkt tåg.
2. Skolkat.
3. Smakat på min första parisare. Blev ganska missnöjd, faktiskt.
4. Funderat.
5. Flyttat poolen och fyllt det med nytt vatten.
6. Önskat att jag inte skulle få finnar av choklad.
Fem favoritsaker utan rangordning
1. Sex and the city.
2. Gotta, i alla dess former.
3. Min telefon.
4. Donkeykong.
5. Vykortet från när Natalie var på Mallorca.
Fyra personer du kan berätta allt för:
1. Natalie är den enda givna.
2.
3.
4.
Tre val
Blått eller rött? Blått.
Sommar eller vinter? SOMMAR!!!! :D
Choklad eller chips? Jag skulle inte välja chips om jag inte fick finnar av choklad, men nu är det så, så chips.
Två saker att göra innan du dör
1. Leva livet fullt ut.
2. Göra något riktigt värdefullt.
En sak du ångrar: Att jag alltid trott det bästa om människor. (Inte får jag bort understrecket heller!)
Jag utmanar: Anna, för att hon kommer uppskatta det här lika mycket som jag!
Nu sprängs snart min mage. Nu blir det hemgång. På riktigt.
tidsfördriv.
Jag är trött också, och saknar energi. Då är det väl okej att skjuta på engelska c uppsatsen en dag till? Det kan ju heller inte vara hälsosamt att jogga när man har ont, right? Nej, hem till sängen är nog det smartaste. Kanske måste jag prova om det blir bättre med smörpopcorn också...
Eventuellt förbättras läget av en skiva satc. Som uppvärmning inför torsdag! Jag längtar så det rycker i tårna! Jag har till exempel redan börjat fundera på vilken snacksmeny jag ska ha. Störst av allt blev ju lite väl mycket för mig och Maria sist. Vi kunde inte gå upprätta, fastän att vi hade hälften kvar. Att få alldeles för lite skulle dock vara ännu värre... Och vill jag ha de klassiska popcornen, som tyvärr brukar vara kalla, eller vill jag ha varma snacks? Eller kanske lösgodis? Eller helt enkelt en pippsallad, för att jag sist när jag satsade på en fick klara mig utan pippsåsen!? Vad är blablabla-örter mot mangosås?! - INGENTING. Jag ska spara alla mina 191 kronor, så får vi se på torsdag helt enkelt. Kanske poppar jag en påse smörpopcorn hemma och tar med mig, så jag kan ta mig in på kulturnatten på fredag också, eller kanske ta en drink på balen!
Nu ska jag leta reda på någons historiabok och gå hem med falska förhoppningar om att jag ska orka plugga in den boken senare idag, så jag klarar de två proven jag har imorgon. Vi får väl se hur det blir med det.
Kanonhelg!
Helgen blev kanon iaf, med grillfest på fredagen och utgång i Sundsvall igår. Ibland har man tur så att säga! detta har ju dock lett till att man mår som man mår idag. Alltså, jag är trött. Det är inte mycket värre än så. Problemet är att jag har tusen saker att göra, som jag skjutit upp hela veckan, som nu inte kommer bli gjorda för att jag har en riktig söndags-söndag. Det är kanske smällar man får ta när man är ung och lever?
Nu ska jag försöka ta tag i en liten del av min lista, nämnligen engelska uppsatsen som sätter mitt betyg i engelska c. Underbart! Ska passande nog skriva om fetma.
Tråååååk.
Okej, nu har jag någonting! Jag tittade nyss på trailern till Späck, med Mårten Späck och Grynvald Karlsson. Den verkar ganska överdriven och extrem, men karaktärerna är precis inprickade. Den är nog värd att se tack vare det, och den sista scenen. "Förlåt för fan!" "det är okej" (med smurfröst). Klockrent! Jag var bara tvungen att se den igen!
För övrigt ska jag nog köpa biljetter till Sex and the city 2 idag! Äntligen. Ska ha fyra platser istället för två, vilket i sig är bara bajs. Det är bara att satsa och försöka att begränsa tankarna. Om film nummer två håller samma klass som serien och film nummer ett så blir det inga problem! "The man has been inside me, for God's sakes!". Frustrationen, irritationen och hopplösheten, vi vet hur det känns.
Nu ger jag upp, både för er skull och min. Dags att hitta på något. Jag tror jag ska gå till handikapptoan och kolla ifall jag är blank i ansiktet. Sen blir det improvisation! ;)
Sommarplåga
Det känns som att sommaren kom på två dagar i år. Med den kom också en massa saker som jag klarar mig utan, småkryp, flugor och ko- häst- och-grisbajslukt. Alla de här sakerna blev väldigt påtagliga när jag var ute och sprang igår. Det luktade så mycket bajs, av olika slag, att jag var tvungen att andas genom munnen. Då var risken stor för att få en liten fluga i käften, så då var jag tvungen att sila luften mellan tänderna. Jag klarade mig den gången, men senare råkade jag suga in en fluga i näsan. Ta mig inte fel, jag älskar sommaren, men det finns saker jag klarar mig utan.
Nu står brudarna och flåsar mig i nacken, det är lunch-time, så jag kan inte fortsätta mitt superextremt intressanta inlägg. Ingen kanske led för det, men aja. Ching!
thank you! :D
Nu ska jag gå och utsätta mig för en massa skit. Hörs!
Linnéa
gjorde den ganska enkel då jag inte visste hur du ville ha den. hoppas du gillar den.
puss mandeltuss!
/jennifer
Fläbb till salu!
Tills det att jag gick i trean så var jag ganska satt av mig. Jag var som jag var och jag brydde mig inte särskilt mycket. När jag började trean så började jag dock bry mig. Orsaken var att jag flyttade från min lilla säkra by till Härnösand, och för att passa in kände jag att jag behövde bli en liten flicka. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men smal blev jag. Efter några år blev jag riktigt smal, nästan för smal, och jag tror aldrig att jag har mått bättre.
Sen togs jag till läkaren, och blablabla, jag blev större igen. Inte så mycket, men jag passerade 50-strecket så småningom, 55, och sen dog min bästa vän. Enligt vissa vågar gick jag upp fem kilo, enligt andra "bara" tre. Nu är saken den att jag är en liten tjej fast i en för stor kropp, för mitt psyke har kvar bilden av mig som liten.
Jag har hela tiden tänkt att, "nja, lite större, men det syns nog inte". I fredags, när jag fyllde nitton år, togs det bilder som visar att jodå, -det syns.
I mitt huvud ser jag ut såhär: 
... och väger 43-44 kg.
Men på bilderna sen i fredags ser jag ut såhär:
... och det kan jag säga, ser jag verkligen ut såhär så säljer jag min balklänning under rubriken "oanvänd".
Nu förstår ni min ångest. Nu behöver ni aldrig mer kalla mig liten.
Nu kommer vi till det absolut värsta. Min bästa vän gick upp i vikt, och såg ut som jag, innan hon dog. Det som sitter i mitt huvud nu är att jag snart kommer dö. Jag kopplar ihop min vikt med hennes död, och jag kan ärligt säga att jag är skiträdd. Vi gjorde allting tillsammans, nästan alltid samtidigt. Det enda som håller mig levande är att jag inte är lycklig på alla plan än, men om jag blir det och om jag inte har blivit smal tills dess, så kommer jag få dödsångest.
Jag är livrädd, så våga aldrig be mig äta om jag slutar.
Pain!
I have to...
Prov imorgon, prov på onsdag, c-uppsats engelska och betygsättning om två veckor.. och här sitter jag och skjuter upp allting som måste göras! Jättebra!
Det var väl ungefär det jag hade att säga. Kan berätta att jag fortfarande har mensvärk, och att jag knaprar alvedon och ipren som aldrig förr.
Nej, nu ska jag plocka fram GIS-boken och förbereda mig inför imorgon. Sen ska jag sätta mig på en stol i solen och bara jäsa. Det är faktiskt något man måste ha gjort till balen.
.
Föralltid det största i mig.
Keep on walking away.
Människor som tänker med rumpan, varför finns dem?
Om jag väljer att lita på någon, hur kan den då välja att svika mig? Om jag bryr mig, hur kan någon låta bli att bry sig då? Är det för mycket begärt att någon enda gång få välja rätt? Varför ska andras misstag visa mitt? Hur kan jag blunda för allting dåligt jag ser, och sen bli förvånad och ledsen när jag märker att det dåliga finns? Hur kan jag stanna när jag vet att jag borde gå?
Trots att jag är likadan, så är situationen inte densamma. Jag är dålig, men osynlig, så ingen behöver blunda för mig.
Skulle Gud klara en dag på jorden?
Med snygga trosor och rödmålade naglar sitter jag här. HEMMA. Luktar gott gör jag också, helt i onödan. Varför? Jo, för att Gud inte tyckte att det räckte med att min födelsedagskväll sög, att jag fick spendera mina första tre timmar av dagen bakfull och att jag fick ett sms som sa att jag prioriterat helt fel. Nej för tusan, han slängde på mig en mensvärk med underrubriken "svimmar du har jag lyckats" också, så att jag missar en utekväll med brudarna. Inte bara en utekväll, utan en utekväll som startat med massor med förfester med grillning i solen. En utekväll som förväntas dra ut massor med folk.
Här sitter jag, ensam efter en sugande dag. Med tårar brännande bakom ögonlocken för att allt är så jävla orättvist. Ensam med känslorna upp och ner och bak och fram är det svårt att inte tänka, på krogen bland massa människor är det svårt att tänka. Det passar mig. Riktigt bra faktiskt. Nu är det enda mellan mig och allt som gör ont en burk hjärtformade mintpastiller. Jag tuggar för brinnande livet, men vetskapen om att pastillerna tar slut hänger över mig.
Det här är ett mensinlägg, och det kommer ett till. Jag ber om ursäkt för det.
Dagen efter dagen.
Igår var dagen grym iaf. Det var ingen vanlig dag, för det var min födelsedag! :D 19 jordsnurr ni'vet! Höll på att missa min egen fest sen, men det löste sig. Fick en massa fina saker av mina fina brudar, och det såg ut att bli en grym kväll. Vi dinglade oss ner mot krogen, och insåg mot vår vilja att utekvällen sög. Blev lite sittning på svenssons, innan vi gick hem. En del sura miner kan jag erkänna. Varför ska man ha en ny skitsnygg klänning på sig, när det inte finns en enda som kan titta på den med lite gillande i ögonen?!
Jag vaknade imorse också, och inte bara vaknade, utan VAKNADE. Hur kan man vara så jävla blåögd?
Äcklig tjej!
I tisdags duschade jag, mellan halv 6 och 6. Jag satte upp håret så att det skulle lukta så lite grillat som möjligt efter kvällen på Philips balkong, men helt rökfritt höll det sig nog inte. Dagen efter slappade jag runt hela dagen fram till kvällningen, då jag först solade 20 minuter och sen gick en sväng med Hanna. Jag tänkte duscha av mig den brända lukten när jag kom hem, men så blev det sent och jag hade planerat att springa morgonen efter (alltså idag) så jag hoppade över det. Jag gled ner i mitt flufftäcke och sov till 11. klev upp käkade frukost och sen dröjde det väl någon timme innan jag till slut drog på mig mammas springskor och stack ut. Efter att ha flåsat i iaf 20 minuter kom jag tillbaka hem med andningsnöd och syrebrist. Så går det när man slutar träna! Huvudvärken som intog mitt huvud redan kvällen innan blev om möjligt ännu värre, och jag kände mig allmänt kass.
Dagen gick, med lite bakande, mycket sittande och en del lidande. Jag hoppade inte in i duschen förrän vid 7 tror jag... Det faktum att det blivit så sent och att jag faktiskt ska duscha imorgonbitti gjorde att jag valde att bara "tvätta" håret med balsam. Ifall att det är någon kille som läser det här så kan jag ju berätta att det är ungefär som en raggardusch för håret. Som att inte allt detta vore nog så insåg jag att jag inte borstat tänderna idag när jag stod i duschen. Det gjorde när jag kom ut iaf. Bums.
Imorgon ska jag ta en lång dusch, raka benen, shamponera håret två gånger och göra mig själv till en ny (och fräsch) människa, lagom tills att folket kommer hit och grattar mig. Jag har mina bra dagar också, jag lovar.
Rest in peace.
Det som hänt är alltså att man hittat en pappa och hans två barn, 12-13 och 15, år gamla mördade. Barnen bodde varannan vecka hos mamma och pappa, och det var när pappan skulle hämta barnen som det hände. Ganska snabbt anhöll man mammans nya kille, barnens halvbror, och halvbroderns pappa. Redan i första förhöret erkände den 21-årige halvbrodern alla morden, och de andra blev frisläppta. Enligt aftonbladet handlar det om svartsjuka, och halvbrodern ska ha planerat dådet. Jag undrar jag om det är så "enkelt" att det bara är han, men man får väl nästan hoppas det.
Det finns många saker med det här som jag inte förstår. Hur man kan ha ihjäl tre människor, till exempel, eller hur man kan mörda en efter en utan att någon av offren flyr. En annan sak är att en människa kunnat planera att ha ihjäl tre andra, utan att någon i omgivningen märkt att något varit fel. Jag förstår helt enkelt inte, och jag tror inte att jag vill förstå heller. Det här är inget jag vill ha förståelse för.
Trots att jag lider med den mamma som förlorat alla sina barn på en kväll (två döda och den tredje är orsaken till det), så är jag så oerhört tacksam att jag inte kände de här människorna. Jag tror inte att jag skulle klara av att kastas in i ännu en sorg nu. Jag tackar gud för att jag kan se rubrikerna och bläddra förbi dem, och jag tackar gud för att jag inte har något att läsa mellan raderna. Det jag tar med mig från det här är att det kan gå hur snett som helst, för vem som helst. Det jag tar med mig är att man ska vara glad för att man lever.
Alla människor runt någon av dessa tre människor har en lång väg tillbaka nu. Jag har själv vandrat i snart åtta månader, så jag vet vad jag pratar om. De här människorna kommer gå igenom saker, känslor och upplevelser de aldrig trodde att de skulle stöta på. De här människorna har vaknat upp i ett helvete.
Och jag önskar att jag kunde hjälpa dem.
Amerikabilder!
Ja, då var det det här med bilderna från Amerika då, som jag utlovade senast i söndags... Bättre sent än aldrig! Här kommer det ett gäng, eller ett lag... eller kanske en hel skola! Enjoy! 
I Canada, Kamloops. Studiebesök på ett företag som gjorde släckningsskum till skogsbränder. En aning pinsamt, ja.
AWARE -07, 3b.
Vi kollade på en helikopter som används för skogsbrandsbekämpning. Även om det ser ut som så på bilden, så fick vi inte köra den...
Pick-up lovers vid McQueen Lake. Maria. Stina, Åsa och Erika. 
Tidsfördriv i bussen. Carlqvist och Pontus. 
Åsa, Erika och jag på stranden nedanför Indian-placet. 
Jag och Barbara, indianen. 
Tokfrans och jag, någonstans mellan Canada och Great Falls, Montana. Antagligen i närheten av Bismarck, men ska jag vara ärlig så kommer jag inte alls ihåg! 
Jag, Åsa, Elin och Malin. På samma ställe som på bilden innan. 
Jag och Åsa, framme i Great Falls och Fire Department, station 1. Jag hann åka på tre larm innan vi drog vidare mot Minneapolis. 
Brudar! 
Det finns så mycket med den här bilden jag älskar.
En vandring längs floden i Great Falls.
... som slutade såhär för mig. Det kändes kan jag säga, gick in i en lilaaktig färg mot kvällningen. 
Försöket, tvärniten och förvirrningen.
Rappelering på övningsfältet. 
Lösningen, utsattheten och skammen. 
Kem-övning. Stina och Jag! 
Studiebesök sjukhuset. David framför helikoptern. 
Erika och jag i Great Falls (: 
AWARE -07, 3b, i Minneapolis. 
Lika stor mun som brallor, tror jag bestämt. 
Jag, Åsa och Erika i Chicago! Strax innan vi gick vilse... ;D
Frihetsgudinnan! (New York)
Åsa, Erika och jag i New York. Underbar stad i ett underbart land! 
På planet hem. Jag vet vilken jag vill ha iaf! ;) 
Kärngänget hela resan igenom.
Jag har fått minnen för livet.
Du som inte tagit dig hit ner förtjänar en kula i huvudet efter min ansträngning. Vet ni hur lång tid det tar att lägga upp 25 bilder? Jag vet. Finns såklart mer bilder, mycket mer, men det här är vad ni får!
Nu ska jag göra kantarellmackor, och försöka lura bort huvudvärken som har hängt sig kvar sen igårkväll.
Maaaaaaaat!
Igår var det iaf både ris och chickenbits och potatisgratäng och kotlett. Till detta fanns det både en röd sås och currysås. Jag tog lite av allt och konstaterade att potatisgratängen och kotletten, så länge man bara och endast såg översidan, var skitgott! Jag hämtade faktiskt mer mat, för första gången på min tid på Boberg.
Jag kan fortsätta det här inlägget om min och Misfis middag. Vi drog i oss en hel påse kotletter (!!!!) med kotlett och kantarellsås, mexicana och mangoraja. Fruktansvärt gott var det. Vi avslutade kvällen med fyra citronmuffins med creme i framför SATC.
Sen slocknade jag i soffan så fort Maria gått, närmare bestämt 19.20. Jag sov två timmar, vaknade, åt mina sista muffins, borstade tänderna och la mig i sängen. Inom en halvtimme sov jag igen. Ändå var det svårt att vakna imorse... semester tack!
Puss mandeltuss!
Nu ska jag sticka ner till matsalen, och se hur många mackor det blir idag. Hehe... skolmat in my heart. Har dessutom en "class of 10" tröja på mig, ganska ful men underbart skön! Det känns mycket bättre än min lite sunkluktande kavaj. Man ska aldrig aldrig svettas i ett plagg som ska kemtvättas. Speciellt inte om man tycker att det är drygt att tvätta det med shampoo i tvättstället... Aja, i och med att jag skiter i allting idag så struntar jag i att tröjan är lite ful. Jag går ner, glider förbi krullorna och låtsas att jag inte ser att de stirrar :)
We can't cry the pain away.
När jag var i Great Falls så fick jag en gång frågan "saknar du din kompis?". När jag konstaterat att den här tjejen var seriös med sin, för mig, dumma fråga svarade jag. "Varje dag". Jag svarade med ett snett leende, fast mellan minnena och verkligheten. Natalie stod framför mig och log, i en rosa tröja.
Det spelar ingen roll om jag ligger hemma och stirrar i taket, eller om jag är på ett larm med Great Falls brandmän i USA, saknaden finns ändå alltid med mig. I mig. Smärtan och orättvisan ligger och skaver i en del av hjärtat, hela tiden. Att andra inte ser det betyder inte att det inte finns. I snart 8 månader har jag varit tvungen att leva utan min bästa vän, och det faktum att jag måste räkna hur många månader sedan det verkligen var gör inte att jag har kommit över det. Det här är något som kommer vara med mig i resten av mitt liv, och den dagen då jag inte saknar min bästa vän kommer aldrig komma.
Sen den 16:e september har min syn på livet förändrats. Det som var smärta innan är inte smärta nu, och det som var saknad innan är inte saknad nu längre. Det som var lugn och trygghet innan kan jag kanske aldrig uppleva igen, men jag har hittat ett annat sorts lugn. Människor har blivit större och mindre, och min förståelse har vuxit för vissa saker och minskat för andra.
Om jag kunde så skulle jag förklara allt jag känner i ord, för då skulle så många kunna släppa sina "bekymmer" och fokusera på det som är viktigt, men det går inte. Allt jag kan göra är att säga att man ska ta vara på allt medan man har det. Man ska släppa problem som inte egentligen är problem, sticker killen så låt honom springa! Det som ska bli blir, och det kan vi inte ändra på. Man ska göra sig av med dem som tar utan att ge, och man ska hålla hårt i dem som gör en stark. Man ska följa magkänslan, och göra det man vill göra, och skita i allt man inte vill göra. Man ska leva i nuet, för framtiden kan vara kort.
Smärta är att förlora någon man älskar. Smärta är att bära en saknad dag ut och dag in. Smärta är att känna att man ensam kvar. 
This is how a heart breaks.
Dopångest!
Med pumpsen, och mina svarta nylonstrumpbyxor, ser jag ut som min mormor. Med de vita dojorna ser jag ut som Anna Bergendahl. Jag kör på svart linne och en hög blommig kjol, för övrigt. Hade behövt hjälp, men ni är ju så sega, så ni kommer väl inte hinna komma med några förslag innan 12.30 antar jag!
Frågan är kanske vad fan jag gör här då. Jag har inte sminkat mig än, maten blev klar nu och vi ska åka om 20 minuter... Sällan man lyckas!
After the US of A.
I Chicago gick jag på toa, och råkade tappa ner toarullen i själva toan när jag skulle lägga papper på ringen. Jag hann ta tag i den och slänga den innan toavattnet sugit sig hela vägen runt, men det är ändå inget drömscenario. Den toarullen tog min "tappa-saker-i-toan-oskuld", och trots att det sved lite så är jag glad för att det var en toarulle och inte min telefon. Jag kom nyss på att jag ljög, oskulden togs när jag var 2-3 år och tappade en klubba i toan. "Det är såhär, Linnéa, att alla klubbor här i världen kan man inte äta. Och det där, det var en sån klubba det", förklarade min faster för mig. Sen dess har jag iaf hållt mig borta från att krusa ytan med något annats än sånt som ska krusa ytan.
Jag trodde att det skulle dröja ytterligare 16 år tills något fumlades ner igen, men icke. Igår på jobbet gjorde jag exakt samma sak. Jag tappade toarullen i toan, när jag skulle lägga papper på ringen. Det jag kan konstatera är att jag har fastnypningen i torra delen på toarullen fast i ryggraden. Jag kan det där nu. Återigen är jag glad att det inte var min kära telefon som pluppade utan min kontroll. Fast den ligger väl inte ens i riskzonen, efetr att ha varit oberoende av den i tre veckor har jag tappat den där magiska kontakten jag haft med min lur. Nu glömmer jag vart jag har den, jag känner inget behov att kolla om jag fått sms och om jag kollar och det visar sig att jag har det så glömmer jag ibland att svara. Hopplöst, men ganska skönt. Fast lite läskigt, det är tomt i min hand nu.
Liten på jorden, men stor i orden.
Jag ser ut som den mäktiga, stotliga tjej jag själv trott. Jag ser snarare ut som en vek mes. Folk måste bli chockade varje gång jag öppnar käften och käftar emot, jag ser ut som en grå mus med guldsandréfärgat hår.
Jag skriver det här med en tung klump i bröstet. Jag hoppas fortfarande på att nå 166 cm innan jag vänder och krymper igen. För att slippa tänka på de dystra siffrorna sitter jag på stolen och dinglar med benen. Ibland är det bra att vara kort.
Svar på kommentar.
Den 16:e september, 2009, var min bästa kompis ute och gick med sin mamma. Hon hamnade längst ut, och eftersom de gick och pratade och skrattade så märkte de inte att en traktor kom bakom dem. De var ensamma på vägen och även det är en anledning till att de inte noterade traktorn. När Natalie märkte det var det redan försent, och hon kastades in i skopan. Traktorn bromsade och hon hamnade på vägen igen. Ambulansmännen påbörjade återupplivningsförsöken så fort de kom till platsen, och även på sjukhuset jobbade med henne ett bra tag. Hon dödförklarades vid klockan tio på kvällen.
Hon kommer alltid vara saknad.
OTUR!!!?
Alla ställer sig upp och gör vågen, busvisslar och klickar som galningar på musen! Njae, för ni har uppenbarligen glömt att jag finns! Aja, jag är inte bitter! You better keep on walking;)
Jag har haft det bra, och lärt mig mycket. Ungefär så mycket kan jag väl skriva för att behålla intresset. I helgen tänker jag pytsa in massor med bilder, då kommer ni få koll på mina senaste tre veckor. Jag kanske till och med ordnar en bild på min studentklänning, som jag köpte på mall of america, men jag är inte säker... Är det inte lite så att det betyder otur att visa klänningen innan studenten? Hur mycket otur kan man åka på? tänker ni nu, men vet ni, det kan jag berätta!
När jag satte mig på planet från New York så började jag snora. Sen snorade jag så mycket att jag inte kunde sova, utan bara sitta och dutta med en papper på mitt extrema snorsår. Lagom till Amsterdam
(Här la internet av och halva mitt inlägg, som handlade om otur, försvann. Tack!)
fick jag ont i halsen också. Huvudvärken hakade på redan när vi lyfte i NY. När jag kom hem, ett x gånger x timmar senare, så möttes jag av ett flertal myror i mitt badrum. That's right, folks! det spelade tydligen ingen som helst roll att jag gnolade på som en hemmafru innan jag åkte! På det visade det sig att tvättmaskinen lagt av under tiden vi var borta, så att tvätta PÅSEN med smutsiga underkläder var bara att skjuta upp. Dammsugaren saknade påse också, så myrorna fick jag mosa, och plocka upp, med toapapper. Jag klappade mig själv på kinden och började laga mat. Köttfärssås. Jag pepprade lite lätt, men plötsligt flög, bokstavligt talat, halva burken ner i min köttfärs. Okej, tänkte jag, det funkar nog. Efter ett tag hivade jag på soja, det var bara det att det här lilla hålet fastnat i locket, så det kom massor ur stora hålet. Lika mycket soja som krossade tomater alltså. Mums. Sen var det någonting mer som stack iväg ner i min köttfärssås också, men jag tänker inte anstränga mig för att komma på vad.
Kvällen vändes med ett samtal med Johanna och senare ett med Jens. Jag betar av er två per kväll, så ni alla får de detaljer ni förtjänar! Ring fort om ni vill bli tagna idag! ;)
För att avsluta kan jag väl säga att jag inte är glad för att vara hemma. Vi möttes av en öde by, 15 grader kallare än Ny. Idag när jag vaknade snöade det. Jag kan säga en sak, och mena det från botten av mitt hjärta: jag vill tillbaka.
