your victims crawl.

hejhejjj .
jag har smygfäljt din blogg ca 1 vecka kanske ? :)
älskar den jätte fin header + alltid något man vill läsa men en sak undrar jag ..
hur får du en massa kommentarer ? :)
kram julia kolla gärna min bllogg också :)

Jag har på mig Natalies tröja. Hon hade två såna här, i olika rosa nyanser. Den ena har jag som sagt på mig, och den andra klipptes sönder av ambulanspersonalen för ett år, tre timmar och femton minuter sen. Samtidigt som min ljusrosa tröja blev jag lämnad ensam kvar.

När den människa som är ens allt slutar andas, slutar man själv. Jag fick koncentrera mig för att andas in, och för att andas ut, i början. Saker som funkat automatiskt slutade fungera av sig själva. Saker man tagit för givet var inte givna längre. Den jag alltid pratat med skulle aldrig svara igen. Det slog omkull det jag lutade mig emot. Jag minns att jag låg på golvet och slog min knutna näve i backen om och om. Jag minns att jag lät, men jag vet inte om jag andades.

Den jag ville bli tröstad av var anledningen till att jag behövde tröstas. Den känslan går aldrig att beskriva. Den enda jag behövde var borta. Hon är fortfarande borta. När ens bästa dör blir det aldrig bra igen.

Det har gått ett år, och det har blivit lättare att andas. Man andas automatiskt igen, för det mesta, även om man ibland undrar varför man gör det. Man undrar vad man har att andas för. Vilken framtid man har att leva för. Man undrar hur hela ens liv kan rasa med en enda människas fall. Man undrar varför. Och hur fan.

Jag såg ingen framtid, ändå har jag kommit ganska långt. Jag har skrivit en bok, tagit studenten, skaffat ett jobb och även om jag inte kan se så långt fram, så kan jag se en liten framtid. Det som var självklart är inte självklart längre, men kanske en dag.

Idag är en dag som är extra tung. Det kommer många såna dagar nu. Imorgon var dagen då jag fick samtalet och rasade ihop. Sen kommer dagen då jag skrev det sista på Natalies blogg. Dagen då jag satt i en bänkrad och hörde fix you spelas runt hennes fina vita kista. Det kommer många dagar, men varför ska man stanna upp och reagera på dem? Dagarna man helst av allt vill radera. Varför inte stanna upp varenda dag och fira de tretton år av samma dag som jag fick ha min Natalie?

Jag har ätit frödinges idag, och firat dagen då jag fick mitt sista perfekta samtal med min bästa vän. Trots tårar som lurar i ögonvrån ler jag och är världens lyckligaste. Jag har haft världens bästaste bästa vän, och det i hela tretton år! Visst har jag all rätt att vara ledsen, men jag har så mycket mer rätt att vara glad.

Jag vill tacka alla er som var med och skrapade mig från backen. Jag vill tacka alla som skickat sms, som kommenterat inlägg och sagt saker som värmt. Jag vill tacka alla som fanns för mig, och alla som finns för mig idag. Utan er, och ert stöd, hade jag med största sannolikhet inte kommit så långt som jag faktiskt har. Jag är evigt tacksam för alla som har lyssnat och försökt förstå. För alla som har kramat och torkat tårar. Jag kanske inte kan ge tillbaka, men om jag någon gång behövs så lovar jag att försöka finnas där.


Min Donkey Kong och vår bok. Boken med en liten del av vår historia.




Even though words are not enough.




Vår finaste ängel.

Slutligen vill jag säga att jag är stolt. Stolt över oss alla som klarat oss och faktiskt överlevt ett helt år. Från början trodde jag inte det. Jag trodde inte att vi alla skulle kunna finnas här och uppleva årsdagen. Det glädjer mig. Vi har lärt oss vad som är viktigt, och jag hoppas och tror att det här helvetet har förändrat varenda en av oss till lite bättre människor. Det är väl det minsta Natalie är värd?

Nu har det gått för långt. Ställde mig på vågen idag, av okänd anledning, bara för att mötas av mardrömssiffran. Jag stod och vägde på min aldrig-i-livet-vikt (förutom när jag är gravid). Och då var jag nyvaken och nykissad - OCH HUNGRIG!! Hur fasen rasar man i vikt? Allt jag lärt mig är hur man rasar upp (genom erfarenhet). Nej okej, förut hade jag full kontroll, kunde gå upp och ner som jag ville, inför fester eller stranddagar. Men jag har förlorat den kontrollen. Big time.

Nu känner jag mig som en strandad valross som ska gå ner fem kilo. Jag har fastnat i fläskträsket. När jag insåg det, nu på morgonen, så gjorde jag väl bort mig antar jag... Ni vet den där chipspåsen som jag nääästaaaan slängde här om dagen... Hm. Det var ganska gott! Fick inte ens dåligt samvete förrän efteråt. Det står ju att det bara innehåller potatis, solrosolja och salt. Hur farligt är det?! Solrosolja låter ju nästan nyttigt, naturligt liksom.

Nu ska jag googla på "träning härnösand". Ge mig pass, så ger jag er resultat! Tror jag..

Jodå, jag tog en joggingsväng! Kort, men ack så tung. Eftersvettades de första fem (?!) timmarna på jobbet och var skakis de första två. Om det var värt det? Nja, inte direkt. Fast kanske ändå. Då kanske jag i slutändan gått plus minus noll när man räknar in allt mitt hålla-sig-vaken-ätande. Håller tummarna för det!


Ungefär såhär känner jag mig nu...

Så jag ska gå och lägga mig nu! God natt!

2 hours to go. Ska nog bege mig ut och jogga en sväng tror jag, så jag kan känna mig som världens duktigaste sen. Eventuellt också stå knäsvag på jobbet och skaka, men det är väl kanske en risk man får ta? Sen borde jag måla naglarna... Fan, hur jag än gör så kommer jag inte hinna med allt. Har iaf kokat ris till min matlåda, det är väl ganska bra gjort?

Nej, nu är det dags. The bitch will run.