Om framsidan med att bo i lyx är fantastisk, så är baksidan mindre fin. Jag går inte och lägger mig som jag ska, jag kliver kanske upp i tid, men helt plötsligt inser jag att tiden har gått skitfort och att jag har gjort bort mig lite som har hängt vid datorn. Detta trots att TV:n var nummer ett på "riskerar-att-du-kommer-försent-till-jobbet-listan". Ni vet, i TV:n sugs man in och blir kvar. Man lämnar inte ett program mitt i. Så är det bara.

Klok som jag är sitter jag ändå kvar. Maxpoäng till mig.

Okej, nu hade jag skrivit ett helt inlägg - men jag tabbade mig. Nu skiter jag i det här. Hej!


I ett nötskal...

Jag sitter i vår nya lägenhet och knapprar på Madelajnens blåa låda. Mina fingrar skakar nästan efter att ha svarat på en massa mail, bokat hemresa och kollat konton. Men vad gör man inte för att fira att man obehindrat kan vara online!? ;)

Om inte mitt eviga knapprande hållt den sambo som behagar att sova, alternativt försöka sova, i vår säng vaken så kanske mitt eviga prasslande i mariekexplasten gjort det. Annars kommer jag garanterat väcka henne när jag försöker smyga (flodhästar) mig ner i sängen. Men vet ni, det gör inget. För vi bor i en bit av himlen, och här blir man inte surig för sånt.

Här sitter jag i vår hotelliknande lägenhet och använder internet, till höger om mig står vår platt-tv. Vår HD-TV med fyra svenska kanaler och canal +. I köksdelen står en micro, och bredvid den en vattenkokare. I badrummet har vi en dusch där vi kan duscha hur varmt som helst, hur länge som helst, och bredvid den står en tvättmaskin och en torktumlare.

Det tar nu en minut att till bussen, och vi slipper en kilometer backe till den. Och det bästa av allt är att det enda som hindrar mig från att ha så varmt som jag vill är mina två varmblodiga sambosar. Eller nej, det absolut bästa är sängen. Trots att den är några snäpp mindre än den normala dubbelsängen, och att det blir lite trångt när vi sover samtidigt alla tre, så är den så gudomligt skön att jag skulle kunna leva mitt liv i den.

Vi har hamnat helt rätt, och jag bävar redan för den dagen då vi ska lämna den här lägenheten för Asien. Helt seriöst. Vi kommer nog aldrig bo såhär fint igen.

Trodde jag skulle hinna med lite mer sist, men icke. Publicerade nær jag hade en sekund kvar av min datatid. idag blir det likadant. Enda anledningen till att jag ær hær ær att jag hittade ett gæng c-filmer hemma som tydligen skulle ha varit inlæmnade i førrgår. Hej oværda førseningsavgift! Tråkigt nog så søg filmerna också, eller ja, den som vi hann se iaf.

Nu ær jag alltså på språng till jobbet. Så det blir væl lite som vanligt kan man væl sæga. Ett ovært inlægg om absolut ingenting.

Ska berætta något fantastiskt førresten. Ikvæll får jag tillgång till vår nya lægenhet! Synd bara att jag bor dær som "en kompis som sover øver hær tills hon hittar något eget" alternativt "en flickvæn". vet inte vad jag trivs bæst med. Att vara invandrare ær svårt nog. Att vara lite av en flykting också kænns tungt.

Nu ær det dags. Hoppas alla har det bra!

Sæger det något om min socialitet att jag væljer ett "två-sæte" framfør ett "fyr-sæte" på bussen VARJE GÅNG? Eller kanske att jag tittar ut genom fønstret istællet før att riskera ett samtal med gubben med rullatorn?

Nær man fått ett besked en gång, som spræckt ens hjærta och frusit ens blod, då tror man att man fått allt man ska få. Man tror fel.

Två minuter i nio imorse var det dags igen. Ibland førstår man det direkt. Det isar sig i magen och det kænns som att hjærtat slutar slå, samtidigt som man andas tusen gånger fortare æn vanligt. Frågan man vrålar i huvudet ær "VEM?!".

Ælskade, ælskade mormor. Ælskade hon, som nu lever mot alla odds.

Min mormor ær stark. Hon ær den starkaste jag vet. Hon har nu bevisat sin styrka på ett sætt jag hoppas att ingen annan jag kænner behøver gøra. På ett sætt jag inte trodde var møjligt.

Igår jobbade jag extra på dagis. Satt bland ett gæng ritande ungar och gjorde ett pappershjærta. I brist på annat børjade jag skriva mitt namn på det. Linnéa W. Flickan som satt nærmast mig till høger (hon som uppskattat min lek dær man veckar ett papper och ritar en fruktansvært ful gubbe tillsammans) frågade vad jag skrev. Jag visste att hon hette Linea.

- mitt namn. Linnéa. Linnéa W. Westby.

- hur visste du att eg hette det?

- nejnej. JAG heter det. Linnéa Westby.

- det gør eg med.

- nej. jag heter Linnéa W-E-S-T-B-Y.

- ja, eg med.

På den fula lilla teckningen jag gjorde innan mitt hjærta skrev jag

Till Linea Westby
från Linnéa Westby


Ganska snart visste alla på dagiset vad vikarien på Timotei hette.

Nej okej, efter att ha læst en liten histria om kræks i omklædningsrummet (och skrattat oerhørt trots att jag lider med dig) bestæmde jag mig før att skita i træning idag. Har haft ont i magen hela dagen, och lidit av illamående, så jag blev lite paranoid. Æven lite lættad och halft lycklig, men det ska vi inte snacka høgt om.

Varfør i helvete ligger jag då inte i min "sæng" och sælar mig i min underbara overall? Jo, det ær så att vi lever ænnu værre nu æn tidigare.

Kommer ni ihåg att jag berættade att vi hade elementet i badrummet på 15 grader? Det ær nu nere på 10. I vardagsrummet blir det røk nær vi andas ibland. Igår satte vi på "brasan" (varmluftsflækt) så att min tvætt inte skulle møgla. På morgonen nær jag har stekt mina ægg och kokat mitt oboy/kaffe-vatten værmer jag hænderna øver efterværmen på plattan. Eventuellt øver rosten. Vi har det ganska kallt, kort sagt.

Vi har två veckor kvar i detta frysna helvete. Det ær en kort tid, och jag førsøker tænka på de tre månader vi planerar i Asien næsta år, men vet ni? Det værmer inte.

Givetvis finns det glimtar också, i vår lægenhet. Før några nætter sen kom jag till exempel på att jag kan slæcka taklampan med moppen nær jag lagt mig i sængen. Underbart. Nu nær jag inte længre kan bitcha runt Martina, så att sæga. Så nu kan jag læsa några rader, utan att filma med kameran før att få ljus, och sen ligga kvar under mina två (ibland tre) tæcken och ændå kunna slæcka. Kalla mig Einstein.

Nu trodde ni att ni skulle få ett inlægg va?

Sorry! Ska spurta ivæg mot træningscentret nu. Någon måste ju ta tag i sælvecken.

Igår fick jag nog av min otur. Jag fick nog av att kænna Guds piss på min hjæssa. Jag shoppade. En piratkopia till mysoverall, alltså, verkligen overall. En parfym. Ett par nya jobbskor. En ny blomma till min væska (eftersom Gud ryckte av blombladen på min førra). Jag bestæmde mig før att jag førtjænade det efter att inte ha missat bussen en enda gång trots att jag varje morgon och varje kvæll får springa till den. Hær om dagen hade jag en minut på mig, klarade mig ændå. Visst fan førtjænar man en parfym och en mysoverall efter det?!

Nær jag kom hem sen, med mina før dyra påsar, låg det ett paket och væntade på mig. Jag trodde det var salvan till mina slitna hænder som jag ska få av mamma, men icke. Dær låg ett paket från mina ostbollar på hemmaplan, innehållande just det - ostbollar. OCH bananabubs. Min tur vænde dær och då! Om cheese ballsen och bananabubsen knullar i min mun, så knullar mina tjejer mitt hjærta.

Jag som tidigare på dagen gått igenom en nyhittade butik med samma checklista jag alltid gør.
1. cheese balls?
2. Karamellkungen? och isf - bananabubs?
Jag kom hem med vanliga ostbågar i en liten påse och en chokladkaka. Alltså med samma tur på chechlistan som vanligt. Nu har jag bubs så jag klarar mig ett tag, æven om bollarna snart ær slut.. Kortet ska upp på væggen i nya lægenheten. Mna søtnosar! :D


Mitt kærlekspaket!



Min WOW-overall!





Och mina bæstaste bollar.

Ni vet nær saker hænder och det kænns som att allting går fel?

Jag spanade in en kille. Ett kap, trevlig, snygg, omtænksam och rolig. Dock bodde han ihop med en tjej, men det vet væl alla att folk gør slut?! Det visade sig dock någon dag senare att han inte alls var tillsammans med den dær tjejen. Nej, han ær tillsammans med killen som var med!

Det ær sånt jag trott bara hænder de mænniskor som tillhør fotavtrycken i hundbajsarna på vægen till bussen. Inte såna som mig. Som skuttar runt skitarna.

Fel har man, alldeles før ofta.

Så, jag spanar in killar jag aldrig någonsin kan få, och samtidigt pippar polackerna på øvervåningen så att vi inte kan sova. Ær inte livet orættvist så sæg?

Det har gått så långt att jag køpt en "pojkvænstrøja" åt mig sjælv på rean. En mørkturkos munkjacka i storlek L från HMs herravdelning. Jag ær skammen sjælv i køtt och blod.

Jag saknar så hjærtat ramlar ur kroppen. Kan ingen bara hæmta tillbaka min bæsta?

Nu har vi inførskaffat træningskort och jag ær igång med mitt nyårsløfte. Jag har inte vågat kliva upp på vågen æn, men snart så!

Førsta passet (total och styrke) blev en skræckupplevelse som fick mig att tvivla på att jag någonsin skulle gå tillbaka. Jag skyller på dålig frukost, æven om jag ær rædd att det sitter lite i hullet... men det blidde så illa att jag efter några svartningar blev liggandes på golvet. Givetvis mitt i salen, och givetvis precis nær resten av gruppen sprang runt i en cirkel. Dær låg jag, som en vissen julgran, och skæmdes øgonen ur mig.

Som att inte det vore illa nog har vi støtt på lite andra otrevligheter på træningscentret. Kommit in i bastun før att inse att hon på øversta raden valt att sitta med lite føøøør bresade ben. Åsa blev æven lycklig åskådare till en tjej som rasade av springbandet.

Kort sagt, det hænder mycket på Elixia, dær jag spenderar så mycket tid jag bara orkar. Det ær min framtida drømkropp och mitt nya jobb som hållt mig ifrån er. Førlåt.