Jag önskar att jag med en knäpp med fingrarna kunde hoppa fram till imorgon den här tiden. Kul att komma hem och träffa lite nära och kära blablabla. Fruktansvärt, horribelt, massivt tråkigt att resa. 10 minuter till stan - 45 minuter till flyplatsen - 2 timmars väntan - 1 timme till Oslo - 1 timme till stockholm - 2 timmar till Älvkarleby - 15 minuter till mormor. PLUS väntetider. Att man ska kliva upp 6 gör ju inte saken direkt bättre heller.

Kommer nog vara lika less och irriterad som vanligt när jag svettig kommer fram till den där tågnissen som kräver 40 kronor för att jag ska få använda Arlandas perrong. Honom tycker jag sådär lagom mycket om. En fake-trevlig 08 som ... nej, jag ska inte skriva det.

Dags att hoppa ner i bäddsoffan. Hörs snart igen. På svensk mark.

Solsidan. Åh, solsidan! Det absolut roligaste är den här åk-grejen som den ena karln har (ja, ja, jag kom in i serien lite sent). Jag undrar om jag är den enda som undrar hur sjuttsingen han håller balansen på den? Hur kan man luta sig framåt över bara två hjul?! Jag fattar ingenting. Hade det varit jag hade jag tippat. Fast det kanske i och för sig beror mer på min vikt än på hjulen...

Idag blev det fortsatt bränning, men med solskyddsfaktor 15. Nu irriterar jag mig istället på att jag inte fick så mycket färg... Attans! Får ta igen det på onsdag eller något. Då kanske mitt ansiktes rörlighet återgått till det normala också.

Nu ska jag ta en lång och välbehövlig dusch (någon har varit ut och hurtat!!) och sen blir det till att hoppa ner i lopplådan. Sov gott!

Den fjärde april var jag ute och solade. Igår var det dags igen. Här i Stavanger har vi inte sol så ofta, och om vi har det så är det inte ofta man är ledig på dagen. Men igår var det alltså dags igen, och som jag utnyttjade det! Jag brände och brände, och stekte och stekte. Och nu är jag bränd. Inte bara solbränd, utan bränd. Röd och öm. Jag känner mig lite som en fejsopererad såpoperakändis. Jag har lite svårt att visa känslor, om man säger så.

Varför gör man alltid så? Lämnar solskyddet hemma för att "njuta av solen", och sen får man ligga inne eller ha keps på sig resten av de fina dagarna. Imorgon när alla andra kan sola, då får jag lida för att jag redan solat min del.

"Ditt BMI är 25 eller mer vilket indikerar att du är överviktig eller lider av fetma. Det kan vara en bra idé att tala med din läkare".
Jag hade hoppats på att komma mig ut på stranden i år, men tydligen ska jag lägga mig ännu djupare i vassen. Kul.

Jag minns den gången vi la snöklumpar på vägen och gömde oss för bilarna. Vi bestämde oss för att det var smidigare att gömma oss i trädgårdsmästarens buskar, så vi kastade oss ner där när det kom en silverfärgad bil. Tyvärr tänkte den likadant, och rullade upp bredvid buskarna. Där låg vi - två nästintill nerskitna småtjejer - och ångrade bittert vår "smidiga" plan.

Jag minns den gången vi firade den mest minnesvärda midsommaren också. Med Rune på taket och mina hopp i skogen. Och så brandbilen på det.

Och jag minns när vi cyklade världens omväg från mormor till dig med min enorma mintgröna (och skitfula) övernattningsväska, bara för att du skämdes så mycket över den.

Jag minns när vi satt och solade och började diskutera huruvida snoppar och snippor drabbas när man har fetma. (vilket jag snart har svaret på)

Jag minns timmarna i telefonen. Och breven.

Jag minns när vi gick från kyrkogården och pratade om hur vi agerade när vi blev omkörda för att inte bli påkörda. Jag spänner benet som är i luften för att det känns som att jag kan ta emot mig på kofångaren då. Du tittade bak, rakt i ögonen på den som körde.

Jag minns att vi satt på gungorna och på lekställningen på skolan sista gången vi sågs. Vi åt godis och pratade om allt. Om vider. Du lagade det som hon förstörde i mig. Du gjorde mig stor igen.
Och jag minns den där speciella känslan när jag vände mig om och såg dig cykla över vägen, ifrån mig. Jag minns hur magen skrek nej, och hur jag verkligen sög in känslan av att se dig. Hur du gungade fram och tillbaka för att få kraften till att trampa, håret som fladdrade. Trots att jag inte såg ditt ansikte såg jag att du var vackrare än alla andra.

Jag minns hur det var att vara med dig. Och jag minns hur det var att förlora dig. Det är svårt att vara världens lyckligaste samtidigt som man är världens olyckligaste. Hur kan jag vara ledsen när jag har haft det mest fantastiska här i livet? Och hur kan jag vara glad när jag förlorat det bästa som någonsin funnits för mig?

Om det fanns ord för att förklara vad du var för mig, och om det fanns sätt för mig att säga dem till dig, så skulle jag göra det. Om och om igen. Du var världen och livet för mig. Du var glädjen och styrkan. Modet och viljan. Utan dig är jag ingenting. Inget mig utan dig. Nu finns inte de orden, så det närmaste jag kommer är :
Du var den enda jag litade på när du sa föralltid.

Att sakna dig är det värsta som hänt mig. Att stå ensam är det svåraste. Om det fanns något jag kunde göra för att få dig tillbaka skulle jag inte tveka en sekund. Om jag kunde förinta den där sekunden som tog dig ifrån mig, så hade du skrattat med mig nu. Planerat resten av livet. Och så skulle jag veta att jag var lyckligast i hela världen och aldrig slösa ett enda ögonblick med att känna mig olycklig igen.

Shiny And Sparkly
And Splendidly Bright
Here One Day
Gone One Night

Like The Loss Of Sunlight
On A Cloudy Afternoon
Gone Too Soon