Jag är fascinerad av hur mycket man som människa är kapabel till att sova. 08.30 - 16.00. Upp, äta, glutta tv och hoppa i kojsen igen. 19.20 - 20.33. Nu ska jag se slutet på en film (the alphabet killer) och sen kommer jag nog ganska säkert sova 23.30 - 05.48 också. Och vet ni vad det bästa är? Jag kommer vara trött när jag vaknar.

Fast nu är det inte så säkert att jag kan somna längre... Fan vad vidrig film! Men är man en supersovare så är man!

Hoppsan! 8 mile går på tv... man kanske klarar sig på 00.40 - 05.48...

Ni vet den här känslan när man vaknar upp bredvid ett riktigt bottenskrap efter en blöt kväll på krogen, och inser att man behållit kläderna på?

Igår klockan 22.01 hade jag den känslan, fast tvärt om. Den här totala ÅHNEJ. Jag var då 1 minut in på kvällen/nattens andra pass. 8 timmar och 59 minuter ifrån livet. Jag trodde inte att det skulle vara så tufft (både psykiskt och fysiskt) att "bara sitta" i 16 timmar som det faktiskt var. Fine om man får luta sig tillbaka och dra upp en bok, men nu satt jag en sån vakt som krävde minst en hand över sängen hela tiden. Jag skäms lite... men jag tror att jag kommer få träningsvärk i ryggen...

Vet ni förresten hur svårt det är att köra en sjukhussäng? Vet hur svårt det är att göra en U-sväng med en sjukhussäng? Det vet jag! Det är inget drömscenario att vara vilse med en sjukhussäng, om vi säger så. Därför vill jag skicka iväg ett stort fett TACK till den människa på "transporten" som glömde mig nere på röntgen. Du såg till att jag missade det enda som var bra på tv på hela natten, tack.

Nu ska jag lägga mig igen. Är lika slut som kladdkakan kommer vara om en stund.

Förlåt att jag sviker er. Dagens insats blev på www.fyrtiofjorton.blogg.se.

Jag kan iaf berätta att en av mina trollungar insåg nöjet att peta ( /knuffa ) på min överarm idag. Kul för henne, mindre kul för mig... Nu blir det till att ta tag i skiten, för hundrade gången. Gäddhänget ska bort!

Man ska unte skjuta upp saker, så jag drog till med 40 armhävningar i badrummet när jag dragit på mig mina byrackor. Flinke jenta!

När jag var liten sög jag på fingrarna. Jag varierade mellan att smocka in tre fingrar i munnen och att suga på en av mina fötter. Eventuellt båda stortårna. Så när mina föräldrar precis hade släppt lättnadens suck över att jag inte skulle bli beroende av napp så PANG! Linnéa 4-5 år bestämde sig för att suga på samma sätt som alla andra ungar.

Barbiedockor var det absolut tråkigaste jag visste... tills (PANG) jag fyllde 9 (eller 10).

Dockorna släppte jag vid 6 kanske... men (PANG) när jag var 12 hade jag alla tre nerstoppade i ryggsäckar med mig till skolan.

Jag har alltid kommit lite efter med det här man ska ha. Modet, frisyrer, you name it - I late it. Nu väntar jag på att skita i allting duktigt och supa så jag har sönder något. Ni vet, leva lite galet. Jag är för ung för att glida som en kärring, och alldeles för gammal för att vara en lillgammal tös med kofta över den blommiga klänningen. Jag tänkte bli en klassisk snorunge snart, 4 eller 5 år försent.

Idag är ingen vanlig dag, för idag är det Martinas 21-årsdag! Hurra hurra hurra! :D


Från mig till dig (trots att jag kan få i näve i fjeset för den)

Jag tänker på gången då det började, och trots att jag hoppas mer på den där gången vi tre satt i soffan och dissade Natalies val (för att säga det fint) och snackade om hennes rosa/vit - fest, så dyker en gång på fallens dag upp i mitt huvud. Du gick något varv med mig och Natalie, och så gick vi och hälsade på din pojkvän. Jag minns att jag stod och stirrade och funderade på situationer som skulle göra det okej för mig att ta din grabb men samtidigt få bli din polare. Fast ska sanningen fram var jag beredd att dumpa dig där och då för ett (tandställningsklätt?) leende.

Till mitt försvar var det innan den där kvällen i soffan, där vi klickade och du blev mer än "den-där-klantiga-tjejen-som-lyckas-med-sånt-som-ingen-annan-gör" för mig. Idag skulle jag gå förbi vilket leende som helst för din skull!

Det gick väl lite segt i början. Sen kom den där dagen som förändrade allt, och någonstans i det svarta hålets kaos så hittade vi varandra. Det är jag glad för. Du är en stor del i att jag tagit mig så långt som jag gjort.

Vi blev dumpade av ett sminkat monster, satte oss på ett b-tåg och rullade in till Stavanger och så lovade vi varandra att hålla i. Trots att du återvände till Max, så håller jag i kära vän. Och jag har ingen plan på att släppa.

Jag älskar dig Martina, och jag hoppas att du får en perfekt fylla idag. Det har du förtjänat!

Puss och grattis!



PS. I LIKE THE WAY you're FREAKY LIKE ME.

Idag åkte jag till en jobbintervju som visade sig vara för ett annat jobb än jag tänkt. Heh. Attans liksom. Det kanske kommer något gott ur det i alla fall.

För att ta mig dit pallrade jag mig iväg till bussen, ganska exakt en timme före mötets utsatta tid. La märke till att den östländskbrytande busschauffören såg chockerande bra ut, men att han verkade rätt iskall - vilket iofs var det hetaste.

På väg tillbaka klev jag på och möttes av en flörtig höjning på ögonbrynet och ett härligt leende. Jag funderade ganska länge på om det vara samma chaffis, men avbröts av att fler människor skulle gnugga sig ner på de redan alltför sittna sätena. Jag kollade upp och mötte generade leende på hälften av tjejerna som klev på.

Plötsligt kände jag mig inte lika uppskattad längre. När det var dags kastade jag mig nästan ur bussen i farten, dumpad i raggningsbussen.

Är det konstigt att man känner sig lite rutten ibland eller? ;D

Vad går upp emot en rejäl bild på mig själv?



Nej för tusan, jag kom inte på något! Njut av att jag ser ut att vara rätt slank ut på den här. Det gör i alla fall jag! Det är en så kallad synvilla, då det har gått brant utför sen helgens frossande. Jag som stramade åt min egen åtkomst och därmed övertog kontrollen över mitt gottande.

I lördags, efter att jag blivit inlåst på toan, kom jag ut till partytårta, ostkrokar, kakor, godis och cola. Lätt att kontrollera sig då eller?! NEJ. Och inte efter det heller. Ostkrokar, choklad, pommes och så vidare. Jag tappade kontrollen helt och totalt. I went crazy! Och nu känns det värre än någonsin att börja om. Nu när jag vet vad jag har framför mig så att säga...

Äh, minst två veckor kvar till svenska beachen! Det fixar man väl? Eller...?

Linnéa-dagen följdes (som vanligt) av min dag. 20 år motherfuckers! Fick det bästa av det bästa av mina bästa, med presenter, gotta och fullt fokus på stora mig.



20 kanske bör ses som gammalt, men jag har sparat en del av mitt lilla jag - min kärlek till pyjamaser. Den här gudagåvan köpte jag för halva priset på cubus. Ett rejält kap då den hade blivit min även till full pris!




Fast det är klart att 20 inte kan invigas med småhundar (flodhästarna var slut) på benen. Nej, det blev att svänga de lurviga...



... med världens bästaste roomies.

Jag fick en kanondag med allt man kan önska. Eller ja, det hade ju varit trevligt att slippa det klassiska Stavanger-vädret, men annars så!



Nu är det bara att rocka 20!

Här sitter jag med en påse chips och slatten från Åsas cider. Ensam. Åsa är på jobbgalej och Madde jobbar. Så här sitter jag ensam och firar min namnsdag.

Det är okej att ni inte sagt grattis. Jag förstår att det finns saker som är viktigare... Som till exempel att hitta en knaonfin 20-årspresent åt mig. Imorgon är min stora dag vet ni!

I och med imorgon har jag gått in i en liten livskris. Vi kan kalla det åldersnoja. Jag är på ett ställe nu, men enligt min plan skulle jag vara någon helt annanstans, vilket beror på en rad olika saker. Min plan inkluderade inte en nerpruttad soffa och vitlökschips.

Det finns väl inte så mycket att göra, så jag ska hålla huvudet högt och vandra in i min tillvaro som icke-tonåring med starka steg. Sen att jag råkar bära med mig hela kontinenten Afrika gjord av finne på min haka är väl inget som gör min vandring mindre pampig?

Min kris har fått mig att konstatera en sak. I mitt liv finns det många perioder jag skulle vilja snabbspola. Hela årskurs sju och första ring, och så alla de här dagarna jag spenderat på olika dagis och/eller sjukhus. Men, meningen med livet är väl att hela tiden vilja köra i slow motion? Jag säger ju det - ÅLDERSNOJA.

Jag ska återgå till mina chips och The big bang theory.

När man bor här borta går man miste om en del. Fester, trevligheter, släktträffar, extrapris på lösgodis, sms och för att inte tala om min egen födelsedag.

Det jag har i huvudet nu är sms:en. Jag vet att jag ska ha fått meddelanden som jag inte får. Alltså kan jag ha gått miste om hur mycket som helst. "Vill-ha-dig-så-sjukt-sms" från hunkar och "Du-är-den-vi-söker-samtal" från toppchefer. Eller också så har jag inte gått miste om någonting alls. Kanske ljuder tystnaden lika ekande på mitt svenska nummer som den gör på mitt norska. Hoppet är det sista som lämnar människan.

Sen har vi det här med födeslsedagen då... Det hade ju suttit fint att få äta lite hemmakakor på sin egen 20-årsdag... För att inte tala om att gå på systemet på självaste system-dagen. Här har man ju liksom redan fått smyga in, även om man bara kommer ut med sånt på 20% alkohol och mindre. Men vad är inte en dag med mina fina pullor?



19-årspresent.

Jahapp. Nu har jag jobbat på sjukhuset hela helgen. Knallat - nej nu ljög jag - jag har suttit i min vita uniform och sett viktig ut utanför ett rum. Jäst ner mig i min fotölj och läst, samt agerat någon sorts omvänd livvakt. Det har väl gått bra, sakta, men bra.

Funderar dock starkt på att skita i allting. Bli audiägare och bara glida. Varför satsa när man ändå inte kommer någonstans?

Sugen på allt och ingenting. Redo för sängen och klockan är 18.05. Jag fullkomligt hatar när tjejerna har mens, för om dem inte smittar mig så ger dem mig de psykiska åkommorna.

Så här sitter jag med så mycket mens man kan ha utan att egentligen ha mens. PMS 1000. Rätt så jävla värdelöst kan jag säga.

Nu ska jag le någonstans långt inne åt big bang theory, sen ska jag gräva ner mig i sängen och vakna 11 timmar senare.

Den här helgen har gått sjukt fort. Fläskstek - utgång - fläskstek - städning. Jag och Åsa fick väl egenlitgen nog av solen igår, så när vi idag efter en timmes stek blev brutalt nerskuggade så kändes det ändå rätt okej. Madde däremot, som inte fått en gnutta sol på kroppen, blev rejält besviken. Vi vandrade hem som grottmäniskor med täckena runt oss. Väl hemma drog det fantastiska söndagsgörat igång - städningen.

Det finns nog inget tråkigare än att dammsuga och torka, och gnugga och plocka... men fan så fint det blir!

Nu ska vi gå en sväng. Eller eventuellt bara fortsätta jäsa i soffan. Det är ju söndag trots allt!