en söndag.
Popcorn, fredagsmix, smågodis och en redig kräka i halsen. Och så Beck såklart. Jag mår ganska dåligt men bara mååååår ändå. På ett sjukt och dubbelmoraligt sätt. Tjejen som intalar sig själv att vågen på sjukhuset inte visar rätt.
Jag gick in i det där huset med en enda tanke. Fick jag chansen skulle jag radera ut det där jävla aset. Istället försökte jag rädda honom.
Men vad gör lite hull egentligen? Och lite gräddbrio mellan tänderna. Ramlar jag så ramlar jag mjukt, det kan inte modellerna säga!
If you go then it's already too late.
Jag råkade hitta något...
this sick sycle.
Om jag så fick 100 önskningar så skulle jag bara önska en sak. Om och om och om och om igen. Jag skulle radera den där dagen som tog ifrån mig allt. Den dagen som tog min smula. Min guldklimp. Jag skulle inte vilja ändra, inte spola, bara få tillbaka. Precis som det var, för ingenting kan bli bättre.
Men nu är det som det är och jag sitter ensam på badrumsgolvet. Anden med önskningar har uteblivit och jag är lämnad med att för alltid sakna, undra och inte förstå. Jag sitter inne på tusentals saker jag vill berätta för dig. Stora och små, och sånt som ingen annan vet. Jag berättar och berättar, och säger och säger, men ändå ligger allting liksom kvar i mig och väntar på att få bli sagt. Så jag säger igen, och igen, men det är som att det bara släpper när du kan ta det åt mig. Som att jag kan slappna av för att du kan värdera vad som är värt att kommas ihåg och inte. Jag hatar att erkänna det men du hade liksom alltid rätt. Det hoppar fortfarande på mig små grejer som du har sagt men som jag kämpat emot, och som visar sig stämma. Dig kunde jag alltid lita på, fastän att du berättade för killen jag gillade att jag varit kär i honom.... Du hade väl rätt då med antar jag, på något sjukt vis som snart kommer hoppa på mig. Jag önskar att du någon nämnt exakt vad jag borde göra med mitt liv.
Du var den enda jag litade på när du sa "föralltid". Jag har tydligen haft rätt en gång jag med.
I never thought I'd end up here
Never thought I'd be standing where I am
I guess I kind of thought it would be easier than this
I guess i was wrong now one more time
Cause I tried to climb your steps
I tried to chase you down
I tried to see how low I can get down to the ground
And i tried to earn my way
I tried to change this mind
You better believe that I tried to beat this
bro'
Jag sitter och väntar på att en bulldeg ska vilja knådas. Eftersom att jag är kvinna är det såklart inte det enda jag gör, nej nej, jag tittar på tv, letar låtar på youtube, skriver och biter på naglarna också.
Det jag fokuserar mest på är dock TVn, Pengarna på bordet. Ett program som för övrigt skulle vara något för mig. Svarsalternativ och väldigt, väldigt, lättförtjänta pengar, om man så "bara" får 50 000. Fast det är klart, ångesten man skulle ha efteråt om man svarade fel och blev av med allt skulle ju äta upp en. Jesus alltså.
I alla fall är det just nu två bröder (ett par bröder blir minst fyra va?) (ah fan, alltså två killar som är syskon) som tävlar om sina två miljoner. Det som är intressant är hur otroligt tydligt det är att de här snubbarna är syskon. De är inte så oerhört lika till utseendet, men till sättet. De strosar runt likadant när de är extra nervösa, de reagerar likadant på bra och dåliga resultat och de liksom verkar veta var den andra är och vad den ska göra hela tiden.
Jag önskar att jag och min bror också var så. Att vi i alla fall var lite så. Jag går som folk gör mest, lite hoppigt när jag är glad kanske, Marcus haltar. Inte ens när jag är i ett av mina "hopp" når jag upp med huvudet till hans armhåla. Jag pratar ett språk, lillebror ett annat. Fast ja, de flesta avslöjar väl oss på håret kanske. Jag önskar dock att det var mer än håret som sa att vi gör vad vi kan för varandra. 
(tacka fan för att jag iaf gått ner lite sen den här bilden... )
God morgon, god morgon!
Ojoj. Jag har sagt att jag slutat med gotta va...? Höhö. Ja... Jo, men egentligen har jag slutat. Bara det att jag smakar lite ibland när jag känner att jag verkligen behöver... Däremot har jag slutat med middag, så det jämnar ut sig! Eller..?
Bullfia!
Igår gick vi lös i köket och skapade ett gäng halvt missbildade bullar. Men allvarligt talat? Vem bryr sig om hur de ser ut? Jag gillar de fula rackarna. De som skriker "jag är ful och liten på utsidan, och måste jobba för att ha en perfekt insida!". Det är lukten som får mig att komma, och insidan som får mig att ta en till.
I natt ska jag jobba, så nu ska jag försöka sova till klockan åtta. En bulle först bara. Eller två...
Full rulle, fet frulle.
I snart ett år har jag gått runt och längtat hem, och nu funderar jag på att stanna en månad längre... Har jag gått och tappat mitt förstånd?! Hatar att hamna i situationer där man måste välja mellan två saker som liksom båda har en bra och en dålig sida. För egentligen vill jag ju hem. Typ NU. 
Gumman blir gammal!
Jag ska erkänna någonting ruskigt. Någonting jag inte hade räknat med innan 50. Ledvärk. Jag har ont i fotlederna och ibland i vänster knä. Något tips? Ibumetingel fungerar väl sisådär..
Annars rullar väl livet på. 57 dagar till Sverige. 10 minuter kvar tills bussen går.
Me snakkes.
Grejt!
Just nu suger livet efter en bra dag. En bra dag som faktiskt gav oss solsken och 25 grader här i Stavanger. En ovanlig dag med andra ord. En fantastisk dag. Den första oktober. Dagen exakt två månader innan vi vaknar upp på Svensk mark, för att stanna där.
