Människor vill ha ärlighet, öppenhet och saftigt skvaller. Är någon på smällen vill man veta, är någon dumpad ska man veta, har någon misshandlats vill man höra och säga "åååh". Är någon ledsen vill man vara den som "förstår" och om någon är arg ska man vara den som blir lika upprörd. Finns det en hemlighet så vill man bli insläppt och sen dela den med andra, "jag ska inte säga något till någon, och om jag gör det så säger jag åt den att inte säga något".

Man ska läsa om katastrofer och känna "stort medlidande". Man ska se bilder på svältande barn med flugor i ansiktet och tänka "stackars". Man ska prata om mänsklighet och "vår värld". Men när medlidande ska bli handling backar de flesta. När man blädrat förbi bilden på pojken med en fluga på näsan köper man en leksak till sin egen grabb. Pojken sitter kvar för att alla tänker att "någon annan" ska hjälpa. Mänskligheten här i vår värld ska räddas, men någon annan får rädda dem för vi måste gå till jobbet nu. Eller skjutsa till dagis. Eller klippa håret. Eller?

Medlidande och förståelse är fantastiska saker. Omtänksamhet och hjälpsamhet likaså. Någonstans går dock en gräns, där medlidande blir utklädd nyfikenhet och förståelse blir ord som man lärt sig att säga. Vi alla vet att vi ska gaska upp oss. Att ingen kan hjälpa alla men att alla kan hjälpa någon. Men jag? Jag har det ju ganska bra.

Här om dagen landade den första kalsongen i vår tvättsäck. Idag riskerade jag att slinka ner i toan längs den svinkalla porslinsringen. En karl har flyttat in hos oss. Who's the lucky one?! tänker ni nu (och syftar på vilken av oss tjejer som skaffat ragg - och såklart inte på vilken kille som fått "äran" att bo med oss). Meeeeeen, karln är en av våra pappor. Och då inget papa, utan verkligen FATHER.

Bra för plånboken, värre för spacet. Jag måste numera inte bara banta för att få första plats på beachen nästa år, utan också för att få plats här hemma. 4 kroppar, 4 personligheter, 4 åsikter - på 40 kvadrat. Koselit, som man säger här!

Nu ska jag sova. Massa jobb och minilite sovtimmar (för att räknas av mig dårå...) är vad som hägrat den här helgen. Dags att ta igen sig.

Om några timmar har det gått två år. Två jävla år. Jag trodde inte att jag skulle överleva det här, men jag gjorde det. För din skull eller för min, jag vet egentligen inte. För en halvtimme sen eller så, fast för två år sedan, surrade vi i telefon. Jag kom på mig själv med att skratta och liksom lysa. Jag var rent ut sagt lycklig. Det hade varit skit, men du fick det att bli underbart. Och du gjorde det så enkelt, så smidigt, att jag knappt märkte hur allt det arga försvann. Du gjorde det som att du gjort det tusen gånger förr, och så var det ju.

Under dygnet som följde gick jag från skrattande lysande till ingenting. Till tom. Till död. Fast det var du som dog, och inte jag. När jag fick beskedet, "jag tror det är en sak jag måste berätta för dig", så trodde jag att jag skulle vara tvungen att gå och testa mig för HIV. Hur jag kunde dra den slutsatsen vet jag egentligen inte, men jag vet att det skulle ha varit så mycket bättre att höra det än att höra det som sas. Då skulle du ha funnits där bredvid mig hela vägen. Du skulle ha sagt att det nog var helt lugnt, och att vi skulle klara oss igenom det tillsammans om det inte var det.

När man lever går det fel då och då, och i de lägena ringde jag dig. Alltid du. Alltid först. Nu svarar du inte när jag ringer. Nu är numret inte "i tjänst". Nu står jag där när det går åt helvete och funderar på att det skulle vara lättare att inte leva alls. Din död har visat mig allt det svartaste i världen. Allt sånt som jag önskar att jag inte visste någonting om.

Det gör ont, det svider och bränner och slår och spricker och värker och ilar och dunkar. Det gör ont att sakna och det gör ont att tänka. Det gör ont att veta och det gör ont att förstå. Och så gör det ont att skratta och känna lycka, för det hade jag aldrig tänkt göra igen. Det trodde jag inte hörde till en halft liv. Men varje gång jag tänker på dig så skrattar jag. Varje gång jag blundar och ser dig där så ler jag. Varje gång jag minns så väcks den där lilla lyckan i mig och det lyser ur ögonen igen. När jag tänker på dig så lever jag.

Du var livet självt med ditt yviga hår och genomskådande bruna ögon. Du var godheten med din syn på mänsklighet och rättvisa. En liten kämpe som alltid skulle stå för de svaga. Du var redan en ängel, vi bara valde att inte se det så. Därför tror jag att något bra hände i världen när du var här. Jag tror du gjorde mer, för fler, än du själv kan tro.

För mig är du allt. För mig är du fortfarande den bästa. Att ha fått ha dig gör mig fortfarande till en av de tacksammaste och gladaste i världen. Att ha saknat dig varje dag i två år är ingenting mot att ha fått ha dig varje dag i tretton år. Att jag fick vara din bästa vän och fick ha dig som min gör att jag klarar att leva ensam nu. Så ensam som man nu kan vara när man har världens finaste ängel snett bakom sig hela tiden.


För mig är du den röda rosen bland tusen rosa. Eller de tusen rosa bredvid en röd.


Jag älskar dig.

Luta er tillbaka. Spänn fast bältet. Håll i er. JAG ÄR LEDIG IDAG!!!!!!!! :D :D :D Och 6 dagar till! Tror mamma får ta och komma oftare.

Den eviga frågan då ; vad ska man göra? Är redan less. Sitter för tillfället och väntar på att min ögonfransfärgning ska vara klar. Sjukt drygt. Men det är så många planer jag har. De kommande 12 minuterna är alltså planerade, sen är jag ensam med tråkigheten (och Madelene). Ska kanske åka och titta på skor, men om jag ska göra det så måste jag göra mig i ordning och vem orkar det? Dessutom har jag sådan träningsvärk sen gårdagens body pump att jag inte vill röra mig en tum.

Nej, soffan och film hela dagen låter fantastiskt. Och varför inte? JAG ÄR JU LEDIG! 

Idag har jag haft ont. Riktigt ont. Oförklarligt dessutom. Bakom höftbenet. Gav upp och åkte hem från jobbet. Vad är grejen med det dåliga samvetet man får då? Varför ska inte jag kunna kvida hemma i min egen säng utan att tänka på de som får ta mina uppdrag ifrån mig? Som faktiskt antagligen har slängt massa uppdrag på mig förut. Varför är det inte okej att ge igen lite då och då?

Här sitter jag nu, med cola i kylen och två fetingtabletter i magen, och funderar på om jag ska kolla om de fortfarande behövde mer folk ikväll. Som för att bli kvitt liksom. Men nej. Jag ska inte. Jag ska sätta på Mulan, dricka cola utan kolsyra och kura ihop mig i sängen. Sen är det bara imorgon kvar, och sen är mina 14 dagar på jobbet avklarade (13 och en halv nu då...) och då är det att fira Madde som gäller! Och på det kommer min älskade mammut hit! KANONHELG!!!

Tredje september. Det närmar sig den där jävla dagen, och jag märker det i hela kroppen.



Och på något vidunderligt sätt lyckades jag resa mig igen. Eller? Det är fortfarande så overkligt och så oförståeligt att jag kan tänka "stackars, stackars tjej" när jag tänker på mig själv. Släppa en tår i ögovrån för att historien är så jävla tragisk. Så kommer jag till den delen i "då-filmen" där den blonda tjejen med fantastiskt hår och snurrar runt och man ser ansiktet. Plötsligt hör man skrattet och lika fort hör man smällen. Man ser den onaturliga ställningen på den lilla kroppen som kunde gosa ihop sig till en boll. Och så ser jag ögonen, som är lika tomma som mina var de första månaderna. Då förstår jag för ett ögonblick att det är min bästa vän som är död. Då förstår jag att kvinna, 19 år, är Natalie. Kroppen krampar, jag får inte luft - och sen släpper det. Filmen spolas tillbaka, Natalie blir 19-årig kvinna och jag återgår till att tycka synd om den stackars stackars lilla tjej som blev lämnad ensam kvar.

Ni vet när man är så trött att man somnar med öppen mun på bussen mitt i rusningstrafiken? Så trött är jag idag. Inte ens när jag slog upp ögonen och såg att några sneglade på mig efter de värsta guppen kunde jag hålla mig vaken. Nej, tillbaka till dubbelhakan, maffogapet och nackbrytarpositionen.

Hur har jag då tagit mig vidare denna dag? Jo, jag premiärhandlade på nya KIWI som öppnade här nedanför oss idag. Jag fick en ros och en tygpåse, fast av tyg, men tårtan stod jag över. Trots att jag strök förbi den både en och två gånger (likt vildhunden nosade efter mig här om dagen).

Nu har jag stekt köttbullar av B-köttfärsen (med fettklumpar som är det vidrigaste jag vet) och väntar på att en del av min 4 kilos potatispåse (för 20 kr) ska bli på snudden till överkokt så jag kan stampa till min fantastiska, och smöriga, mos. Sen blir det att bjuda brudarna på viderbollarna och smöra mosmackor resten av veckan! Ren ondska utklädd till godhet. That's me folks.

Hade en liten plan på att motionera idag, men det blev en lång dusch istället. Fast jag sökte faktiskt på träningsvideor på youtube innan! Man kan inte säga att jag inte försökte alltså. Sen tänkte jag att jag kunde dansa när jag lagade mat, men det var inte så praktiskt.

Till slut vill jag lägga ut en hyllning för stora potatisar. Vet ni hur mycket längre tid det tar att skala två små potatisar än en stor? Det är kortsidorna som sinkar er, lär från kocken!